Nån gång lovade jag mig själv och mina bloggläsare att den här bloggen inte skulle innehålla bilder på mina barn och vara en privat blogg. Men just idag tänkte jag göra ett undantag då vår alldeles alldeles speciella lilla tjej fyller fem år idag. Hon föddes under betydligt mer dramatiska omständigheter än sina fyra storebröder. Hon föddes extremt för tidigt (i vecka 24) och vägde 810 gram.
På bilden ovan är hon några dagar gammal och vikten sjönk till ca 660 gram innan det vände och började gå uppåt.
Så det var en dramatisk höst på Neonatalavdelningen på Akademiska Sjukhuset innan vi till slut fick hem vår lilla tjej. Det var en vansinnigt och sjukt påfrestande tid. Men även de mest extrema situationer blir också vardag till slut och då man är mitt i det går man väl mest på autopilot. På ett sätt så kan jag till och med se det som en förmån för att jag fick vara en kängurupappa och ha henne på magen, hud mot hud, dag efter dag, vecka efter vecka. Jag minns att jag tänkte då att detta måste vara det närmaste vi män kan komma känslan att vara gravid.
Den tuffa starten vår lilla flicka fick i livet har påverkat oss för alltid. Vi älskar ju så klart alla våra barn lika mycket. Men det känns särskilt mycket som att man skulle vilja skydda henne från allt tänkbart ont som kan möta i livet. Smått som stort. Ett skrubbsår på knät och en förkylning känns som för mycket då hon redan fått utstå så mycket under sina första månader i livet.
Vår lilla tjej klarade pärsen bra och även om hon så klart har fått kämpa på för att hinna ikapp sina jämngamla kompisar så har glappet minskat för varje år som går. Nästa år börjar hon i skolan i F-klass och det är väl först då som det verkligen kommer att visa sig om hon har några extra utmaningar på grund av sin för tidiga födsel. Den dagen den sorgen. Men vi är beredda med sopkvastarna och ska sopa framför hennes fötter så mycket vi bara kan. En sorts curlingföräldrar är vi nog antar jag.
Vi har firat stort här hemma idag från morgon till kväll. Men det blir samtidigt en dag då man går tillbaka till den jobbiga hösten då hon svävade mellan liv och död. Antar att det finns en del kvar att bearbeta. Att skriva det här blogginlägget är ett sätt.
En reflektion jag gjort angående bilder som den ovan: Innan vi var med om det själva så tyckte jag att det var så hemskt att se bilder på små barn med sladdar och slangar kopplade till sig. När vi satt där och stirrade in i kuvösen eller hade henne hos oss med ett helt knippe sladdar och slangar hängandes från lilla lilla kroppen så tänkte man inte alls på det. Vi såg bara vår älskade lilla tjej. Och när man nu ser bilderna så här efteråt så ser man igen alla sladdarna och tycker att det ser hemskt ut. Någon som har en bra ”pyskologisk” förklaring på det?