Nu hoppar jag vilt mellan ämnena här på bloggen. Men detta var något som jag känner att jag måste uppmärksamma. Det var ett nyhetsklipp som fångade min uppmärksamhet. Se klippet nedan:
I mitt blogginlägg om ICA-Jerry för drygt ett år sedan nämnde jag lite om hur vi för inte så länge sedan behandlade personer med utvecklingsstörning. Vår syn på människor med utvecklingsstörning, lindrig eller grav, är i större eller mindre grad färgad av hur samhället har behandlat dessa personer bara något årtionde tillbaka.
Alla anstalter skall numera vara stängda och personer som Olle ska ha fått ett mer människovärdigt liv med eget boende eller plats i gruppboende. På många håll erbjuds bra och meningsfull sysselsättning enligt LSS för de som inte klarar av (och/eller i vissa fall, inte kan få) ett vanligt jobb. Så det levnadsöde som Olle hade ska ingen behöva få i Sverige år 2010. Men det är en av de mörkare delarna av vår nutidshistoria som Olle är en del av. Och något som är viktigt att komma ihåg.
En oberättad historia
Att mitt hjärta bankar extra hårt för personer som Olle beror nog mycket på något jag hörde för många år sedan. Jag får ofta frågan om varför jag är engagerad i tillgänglighetsfrågor, funktionshinderfrågor osv. Får ibland känslan av att man förväntas ha en nära anhörig som har funktionsnedsättning om man har ett stort intresse för dessa frågor. Vi har ju på senare år fått vår lilla mirakeltjej som skulle kunna vara en sådan motivator som folk förväntar att man skall ha. Men mitt engagemang sträcker sig tillbaka långt i tiden. Och jag har kommit fram till att en anledning kanske är denna sanna berättelse som jag hörde för många år sedan:
Det var i början på 70-talet som en barnmorska fick för sig att det var fel på ett nyfött barn. Hon påstod att barnet måste vara blind, utvecklingsstörd, ha vattenskalle mm. Allt för att det nyfödda barnet hade ett lite större huvudomfång än normalt. Barnets föräldrar tyckte inte det verkade vara något fel på barnet. Men påståendena var nertecknade i journalen och de suddar man ju då bara inte ut hur som helst. Så föräldrarna fick ta barnet med på en lång rad undersökningar under barnets första år för att säkerställa att barnet utvecklades som det skulle, hade syn, osv. Barnets föräldrar blev mer och mer säker på att det inte alls var något fel på barnet men en utredning påbörjades ändå från myndigheternas sida om ett eventuellt omhändertagande av det lilla barnet och en eventuell inskrivning på anstalt. Det gick så långt så att socialtjänsten gjorde ett hembesök. Vid det laget var barnets mamma på väg att ge upp och tänkte att det väl är lika bra att samhället får ta hand om barnet då eftersom alla myndighetspersoner verkade vara inne på det. Men barnets pappa var helt övertygad om att allt bara grundade sig på ett missförstånd och den journalanteckningen som barnmorskan gjort, så han var den som stod på sig och sa att det inte skulle bli frågan om något omhändertagande. Vid just det besöket som socialtjänsten gjorde var det som att det lilla barnet förstod att det gällde att visa upp sin bästa sida. För han lekte och visade upp alla konster ett litet barn i den åldern borde kunna. Så därmed fick föräldrarna behålla vårdnaden om den lille pojken. Och så småningom togs ett beslut att de tre första åren av barnets journal skulle arkiveras då det stod så mycket märkligt och felaktigt där.
Den lilla pojken var jag.
Mamma berättade detta för mig när jag var 16 år. Och jag har nu så här 24 år senare förstått vad mycket det påverkat mitt liv från och med det. Jag utbildade mig till byggnadsingenjör men efter lumpen började jag jobba på det gruppboende där min mamma jobbade. Och jag blev kvar inom vård och omsorg i 8 år.
Mamma berättade också att hon senare fått veta att denna barnmorska på Kiruna sjukhus hade sett många fel på många barn under åren. Och jag undrar om det var några som blev felaktigt placerade på anstalt pga av henne.
Om jag omhändertagits den där gången i Kiruna i början av 70-talet hade nog mitt liv blivit betydligt annorlunda. Att hamna i en institutionsmiljö är nog destruktivt för alla människor oavsett vilka utmaningar i form av funktionsnedsättningar man har innan man kommer dit.
Denna historia har jag hittills bara delat med mig av ett fåtal personer. Men den är en viktig del av mitt liv och har som sagt haft stor påverkan i hur mitt liv har utvecklats och i hur jag ser på människor med funktionsnedsättningar. Varken mamma eller pappa är kvar i livet och kan styrka denna berättelse. Men du kanske har hört dem berätta om detta? Eller så kanske du har hört om liknande berättelser?
Än i denna dag hör vi ju om elever som felaktigt blivit placerade på särskola och vad det inneburit för deras liv. Även sådana berättelser får mig att stanna till och tänka tillbaka på mammas berättelse om mina första år.