Kategorier
Angeläget Blogg100 Tillgänglighet

Kampen om mänskliga rättigheter i Sverige fortsätter

I går noterade jag att många delade DHRs pressmeddelande om att Anders Borg nekat dem möte pga för mycket i kalendern. DHR ville ha ett möte med honom och Integrationsminister Erik Ullenhag för att fråga varför regeringen struntar i Riksdagens beslut från i höstas om att skyndsamt ta fram ett lagförslag som klassar otillgänglighet som diskriminering. Jag har bloggat om detta flera ggr tidigare, nu senast i slutet av november. Men jag har även skrivit ett par krönikor på Ajour.se om detta ämne som jag är mycket engagerad i.

Det är märkligt att ett parti i en fyrpartiallians kan förhala ett beslut från Riksdagen. Liten glitch i demokratin där anser jag.

Och det är så sunkigt och fegt av Anders Borg att inte ens våga möta DHRs representanter.

Men det är även väldigt coolt tilltag av de 11 funktionshinderorganisationerna som nu har en jour så de kan ta ett möte vilken sekund som helst då han får en lucka i sin kalender. 🙂

Anders Borg, argumentet om att otillgänglighet blir för dyrt att införa håller inte. Dels för att det redan bevisats att det inte ens är sant. Och dels för att frågan är för viktigt för att värderas i pengar. Tillgänglighet är en mänsklig rättighet. Och tänk om de hade börjat tveka på avskaffandet av Apartheid i Sydafrika med argumentet att det säkert blir för dyrt att införa. Sverige behöver en värdigare lagstiftning på området likt den de haft länge i USA och på senare tid även infört i Norge.

Jag är imponerad av PR-stuntet som Syndskadades RIksförbund gjort då de skickade ett brev i punktskrift till Socialdepartementet. Det var Johan Ingerö som twittrade om det tidigare idag. Det måste ha fått dem att känna sig som kvinnan i denna briljanta informationsvideo. Vore nyttigt för alla att känna på den situationen:

En tidigare kollega till mig som varit blind i stort sett hela sitt liv bekräftade för mig tidigare att det som hon blir erbjuden i videon är precis det han blivit erbjuden så många gånger i sitt drygt 40-åriga liv. Men alternativen brukar vara i omvänd ordning: Först frågar de om man inte har en vän eller släkting som kan lösa otillgänglighetsproblemet. Och sedan kan de eventuellt erbjuda en tid för ett möte.