Under middagen på SSMX hamnade jag i samma middagsbord som en jag inte pratat med så mycket tidigare annat än via kommentarstrådar och liknande. Jag visste att hon har en ganska annorlunda syn på huruvida det är bra att ha många kontakter på nätet eller inte (jämfört med mig själv).
För jag har aldrig haft en medveten strategi att ha så många Facebook/LinkedIn/Twitter-vänner som möjligt. Det finns absolut inget som helst egenvärde i det. Men samtidigt så har jag haft väldigt låg tröskel för att bli Facebookvän med folk jag träffat offline eller bra kommit i kontakt med på nätet. Samma sak när det gäller vilka jag följer tillbaka på Twitter. I stort sett räcker det att en person som börjar följa mig har en profilbild, något som verkar vara personens riktiga namn samt en bio som säger något om vem personen i fråga är. På LinkedIn får man ju inte bli vän med vem som helst utan man ska kunna ange hur vi känner varandra för att man ska kunna lägga till en person.
Jag bloggade tidigare på salgado.se om LinkedIn och om hur jag mest på skoj ville hamna över 500 kontakter på LinkedIn för att få det tjusiga ”500+” i antal kontakter. Efter att jag passerade den magiska 500-gränsen har det blivit mycket större fart på antalet förfrågningar till mig från folk som vill bli LinkedIn.
Det finns någon gammal teori om att vi som människor har en gräns på ca 150 mänskilga kontakter (kan någon bekräfta med länk?) som vi max klarar av att upprätthålla. Men jag tror att den siffran måste gälla för tiden före Internet och sociala medier. För när jag passerade 1200 personer jag följer på Twitter gjorde jag en riktig storstädning bland followers på Twitter. Men jag förmådde mig bara avfölja ett fåtal. För nästan varenda person som dök upp hade jag ju en koppling till. Det var folk jag är i dialog med då och då: Några som delar intressen med mig, andra som varit på samma konferens/event som mig osv.
Åter till middagssällskapet på SSMX. Hon argumenterade starkt för att man ska ha max 130-150 kontakter på LinkedIn och att dessa enbart ska vara sådana som ger en affärer och intäkter. Jag är starkt emot det synsättet för all form av nätverkande. För i samma ögonblick som hennes vänner upptäcker detta tror jag hon har bränt sin bekantskapskrets. Visst kan det funka under en begränsad tid i början. Men så fort taktiken genomskådas är det kört. Och då kan det nog vara så att det blir än tyngre att bygga upp en ny kontaktskara. Då jag kom hem från SSMX tänkte jag att jag ska ta ett rejält tag om just LinkedIn och rensa ut folk för det ska ju vara ett rent affärsnätverk. Men efter att ha gått igenom alla 540 kontakter var det bara ca 40 som jag kunde plocka bort för att jag inte har någon som helst yrkesmässig kontakt till dem eller kommer att ha något att göra med dem ens hypotetiskt (barndomsvänner, gamla klasskompisar och dyl som inte vågat lägga till mig på Facebook).
Men att få ner antalet till 150 vore en ren omöjlighet. Och om man ska kunna bygga upp ett renodlat nätverk som genererar affärer så bygger det ju på att alla andra i nätverket inte har samma syn på det hela. För annars spricker hela grejen. 😉
Visst är det även så att det är svårt, ja näst intill omöjligt att hänga med vad 1000-tals människor säger och framför allt upptäcka när de INTE säger något. Dvs tystnar. Ganska nyligen kom jag på att jag saknade en vän i flödet på FB och Twitter. Och när jag kollade upp så såg jag att det var något dramatiskt besked i familjen som fått honom att tystna helt och hållet. Då känner man sig ju lite dryg och så blir man lite bedrövad.
Till sist:
- Jag tror inte det finns någon gräns för hur stort nätverk man ska eller bör ha. Varken online eller offline.
- Jag tror vår förmåga och kapacitet att hålla kontakt med fler människor har förbättrats mha digitala verktyg och den snabbhet som finns i medierna idag.
- Jag tror inte man medvetet kan bygga upp ett nätverk som ska förse en med bra saker och affärer. Tror det är en sak som måste komma av sig självt genom att man själv först varit den som delar med sig och bjussar på sig själv, sin tid och sin kunskap.