Kategori: Sociala medier

Idag har det handlat mycket om SJ på Twitter. Dels för min egen del började dagen med SJ kl. 06.33 från Bålsta. Jag hamnade bredvid en skjutdörr som öppnades och stängdes oavbrutet och av sig själv. Och då den öppnades kom det en vägg av pisslukt i kategorin det-svartnar-för-ögonen-illa. Konduktören förklarade lugnt att det var vanligt särskilt vid kyla(!!?) Hon som satt bredvid mig sprayade med parfym i sin halsduk och hade den för näsan. Så illa var det. Om ni någon gång varit tvungna att åka med den kombinerade hissen och spontantoaletten på T-Centralen eller andra tågstationer så vet ni vad jag menar. Jag twittrade så klart om det till @sj_ab och fick svar när twitter-teamet efter 9 jobbat sig fram till min tweet.

Men det som varit den stora snackisen idag är Göteborgspostens ledarskribent Malin Lernfelt som idag hade en artikel som till en början hade rubriken: ”Dags att SJ börjar Twittra” men som senare byttes till ”Twitter hjälper resenärer” lite hipps vipps. Deeped har sammanfattat händelserna bäst och jag tänkte först nöja mig med det. Men efter allt som ploppat upp och hur hon själv flera gånger bara förvärrat situationen så måste även jag ge mina reflektioner kring detta:

För tanken var ju god och uppslaget till artikeln var att Lernfelt haft nytta av Gatwicks twittrande då hon var strandad på flygplatsen tidigare. Det som gjorde att twitter-bubblan gick berserk på artikeln var att SJ twittrar sedan oktober 2009 och att det är ett av de mest omtalade twitter-case sedan dess. Senast idag skrev Brit Stakston denna skarpa analys av hur en dålig affärsstrategi syns igenom i deras twitternärvaro pga för stor transparens.

Dessutom visar det sig senare att Malin Lernfelt läste twitter-uppdateringarna på Gatwick utan att ha ett twitter-konto själv (framkom inte i artikeln). För hon börjar twittra idag efter att fadäsen och det uppenbara epic-fail vad gäller research som hon gjort, är på allas läppar..förlåt tweets.

När misstaget gått upp för henne ändrar hon också helt sonika rubriken på artikeln (utan att skylta med att hon uppdaterat det, som är brukligt på bloggar). Men det är nu det riktigt intressanta börjar. För istället för att göra en komplett pudel och säga att hon gjort dålig research så går hon rakt i den klassiska fällan: Förringa ditt felsteg och skyll på andra.

Skylla på andra fungerar ju alltid…eller?

(Kan det vara ur ovanstående dragning som Lernfelt tagit fasta på vad gäller krishantering)

Vanligen kan man skylla på ”systemet”, ”tekniken”, ”samhället” osv. Malin väljer att skylla att SJ inte marknadsfört sin twitternärvaro med en länk på förstasidan. Det är helt fel. För den finns tydligt länkad från en banner nere till vänster på förstasidan. Sedan säger hon att twitter är en sandlåda som går lös på en sådan liten miss. Och på Twitter säger hon att hon börjar twittra trots att hon egentligen inte har tillräckligt intressanta frukostar för att göra det. Det dryper minst sagt av förakt. Lernfelt är ju lite finare och förmer och skribent på en av Sveriges största (går-)dagstidningar  och får sina ord tryckta på döda träd. (Ok, det kom lite förakt mellan raderna där med…jag erkänner).

Hon får även dela med sig av sitt förakt på Resumé.

Jag är den förste att hålla med henne om att SJ borde ha twitter-närvaro 24/7 och inte bara vardagar mellan 9-16 när typ ingen reser. Har jämfört det som att sälja glass på badstranden i november. Men SJ har sagt vid upprepade tillfällen att de kommer att utöka sin närvaro. Och de svarar på ALLA tweets oavsett när man twittrar. Så som en terapeutisk kanal fungerar det dygnet runt då man är upprörd över något. Och även det är ju inte att förringa.

Men det ÄR fortfarande så att hon inte ens bemödade sig en googling på SJ + Twitter som hade hjälpt mycket. Hon tycker även att Twittrarskaran är utan nåd. Min erfarenhet är att Twitterskaran är en fantastisk tillgång. Om hennes research för artikeln varit att fråga på twitter hade hon fått kontakt med många vänliga och hjälpsamma twittrare. Samma folk som nu tävlar i att hitta på den fyndigaste tweeten på temat ”Dags att börja….NNN…. Det är ju 2010”.

Inte många privatpersoner jag vet som lyckats få en egen hashtag innan man börjat twittra själv (Kolla in #lernfelt) men jag förstår att det känns lite motigt att börja twittra i det läget.

Hundhuvudet ska GP-ledningen bära

Det som är allvarligare än att en ledarskribent har lite för stort självförtroende och lite för lite tid/ork/lust att göra research är att en tidning som Göteborgsposten publicerar det hela på ledarplats. Någon i huset borde väl rimligen ha fått med sig att SJ Twittrat i drygt ett år.

Min dag med SJ slutar som den börjar med #fail

När jag skulle hem från Örebro i em så var mitt tåg inställt. Så jag kommer hem en timme senare. Att jag får resan ersatt av resegarantin väger inte ett smack upp att jag missar en timme av de 1.5 timmar jag hinner träffa mina småttingar då jag kommer hem. Om SJ skulle vara tvungen att ersätta för dygnets värdefullaste timmar i tillägg till all förlorad arbetstid för folk skulle de nog gå i putten snabbt.

För en tid sedan upptäckte jag att Sture Bergwall twittrar (Sture var tidigare känd som ”Thomas Quick”). Jag drog mig länge för att börja följa honom. För i närmare 20 år har vi ju alla varit övertygade om att Tomas Quick är vårt lands verklige motsvarighet till Hannibal Lecter. Men igår klickade jag på ”Follow” och i morse upptäckte jag att han börjat följa tillbaka. Sture Bergwall är en flitig twittrare och bloggar även här. En annan blogg som följer hans fall noggrant är denna. Sture Bergwall säger själv att han inte ligger bakom den men gillar den.

Idag hade jag en liten konversation med Sture där jag tackade för att han börjat följa mig tillbaka. Han svarade med ett dolt/privat meddelande på Twitter och sa att jag gärna får hjälpa till att sprida hans blogg.

Jag är idag övertygad om att Sture är offer för den största rättsskandal Sverige skådat i modern tid. Och det skall bli väldigt intressant att se vilket beslut som fattas i första resningsärendet där det eventuellt blir aktuellt med ny rättegång. För det aktuella fallet har ju Sture Bergwall en hel kyrka full med folk som kan ge alibi för tidpunkten av det mordet eftersom han just då konfirmerades på en helt annan ort.

Leif GW Persson har från första början hävdat att Tomas Quick inte är något annat än vår tids värsta mytoman. Nu verkar det som att allt fler börjar första att Leif GW hade rätt hela tiden. Har du missat hela vändningen i Tomas Quick-fallet har du lite att ta igen:

Börja med att kolla på Hannes Råstams intervju i två delar: Intervju på SVTPLAY Del 1 och Intervju på SVTPLAY Del 2.

Istället för att Tomas Quick var verklighetens Hannibal Lecter så talar det mesta för att svenska rättsväsendet trodde att de spelade in ett avsnitt av CSI eller Ture Sventon och många inblandade byggde sin karriär på det spektakulära målet. Offret för spektaklet har suttit inspärrad i 20 år på Säters sjukhus.

Eller? Vad tror ni?

Så var det bevisat ännu en gång: Livet på nätet skiljer sig inte nämnvärt från det offline. Denna gång har jag en fin liten solskenshistoria som visar på positiva krafter i ett så till synes löst nätverk som en samling bloggläsare av en blogg som öppnar plånboken och hjälper en vän i nöd.

Mammabecka är en bloggare som jag inte hade hört talas om tidigare, men som tydligen är stor i den svenska bloggosfären. Hon minglade i höstas på Blog awards med Blondinbella, Kissie, Calle Schulman m.fl. och har visst fått ett par fina utmärkelser också för sitt bloggande.

Becka är en 18-årig ensamstående mamma med tre barn. Hon bloggar om vardagens umbäranden och händelser på ett intressant och underhållande sätt. Och på hennes inlägg kan det vara mellan 50 – 150 kommentarer, vilket talar för att hon har tusentals läsare.

I förra veckan bloggade hon om att december blev en extra kämpig månad ekonomiskt då det körde ihop sig med mycket räkningar och lite pengar in. En av hennes trogna läsare är min fru och i onsdags berättade hon att de var ett par läsare av Mammabeckas blogg som satte upp en insamling för att rädda den akuta situation som uppstått. Det var inget som Mammabecka uppmuntrat eller uppmanat till utan gjordes helt på eget initiativ. Och på några timmar hade det kommit in 5000.- (!!). Några dagar senare passerade summan 10.000.- och på Beckas initativ så avslutades insamlingen. Becka kommenterar insamlingen här. Och efter att ha fått ta emot en hel del skit i kommentarerna på sin blogg svarar hon även på en del av påhoppen i detta inlägg.

Beckas och hennes barns jul är räddad och det blev pengar över till vinteroveraller och kanske tom julklappar. En underbar historia så här i juletid. Men även en lärorik historia om hur webben fungerar på sociala planet. För det fanns så klart en del ljushuvuden som blev inspirerade av Beckas insamling och snabbt satte upp egna insamlingar på samlain.se och via kommentarsfältet på Mammabeckas blogg försökte ta del av den uppkomna givmildheten i cyberrymden. Men det fungerade inte. För de fattade inte att hela anledningen till att Mammabecka på så kort tid fick in så mycket pengar var att det i huvudsak var människor som hade en relation till henne som gav pengar. De flesta som gav pengar har troligen aldrig träffat Mammabecka offline (i köttrymden även kallat). Men efter lång tids läsande av hennes blogg och kanske framför allt genom konverserande med henne, lärt känna henne och fått en relation till henne. När hon då hade en akut och tillfällig ekonomisk kris ville de hjälpa en vän i nöd. De andra lycksökarna var anonyma copycats och wannabees som inte delat med sig av sitt liv i en blogg utan bara tyckte att de minsann också borde få ta del av folks givmildhet. Låååång näsa på det!

Min fru säger att Mammabecka är en härlig tjej med en underbar positiv inställning till livet. En smart tjej där livet har tagit ett par oväntade vändningar som hon försöker göra det bästa utav. Av det lilla jag nu läst kan jag hålla med om det.

Men jag blir än en gång fascinerad av alla missunsamma, misslyckade, avundsjuka, Jante-Svenssons där ute. Hoppas att de positiva kommentarerna och vibbarna är i majoritet och ger en övervikt åt det positiva hållet så Mammabecka orkar dela med sig av sitt liv ett tag till åt sina trogna läsare som gillar att följa hennes vardag och samtala med henne om hennes funderingar och inlägg.

Under Internetdagarna som jag var på i veckan, hände det igen: En av talarna blev totalt sågad medan han höll sin Keynote. Sågningen skedde i realtid och på Twitter (i en s.k. ”backchannel” för eventet).

Det var VDn för Tre, Peder Ramel, som hade en keynote där han mer eller mindre gjorde en skryt/sälj-presentation av bolaget (Powerpointen talar för sig själv). Och det kändes stundtals som att han hade kunnat slänga upp vilken butikssäljare som helst som hade kunnat rapa ur sig samma pitchar, bäst-i-test-resultat, säljsiffror, utmärkelser osv. Så visst var kritiken befogad. Men frågan är om uttryck som ”Nu går jag snart upp och LYFTER ner den här säljar-jävulen handgripligen” är något som vederbörande skulle sagt i ett direktmeddelande eller öga mot öga till talaren. Det är lite dejavú över hela grejjen från förra milleniets sista år då många var nybörjare på mail och skickade onyanserade mail till höger och vänster som man senare fick ta tillbaka eller reda ut senare.

En ännu värre sågning var jag med om för en månad sedan och som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Viskningar i twitterspace

Men frågan är hur man bemöter detta på bästa sätt? Även om det var många som twittrade under denna konferens är det fortfarande relativt nytt och ovanligt. Därmed är det fortfarande så att vi som twittrar har en hemlig liten visk-kanal där vi kan snacka hur mycket skit som helst om den som står på scenen. Det är onekligen lite kittlande just det att man når en massa folk i publiken som om man satt bredvid dem och kunde viska något fyndigt i örat på dem. Jag hårdgillar hela grejjen med backchannels under konferenser. Det är en otrolig källa till extra information kring det som talaren pratar om. Nämner talaren en bok, ett filmklipp på Youtube, ett event, en person etc. så tar det bara sekunder innan någon Googlat fram det och slänger upp länken på Twitter. Så visst ska man sitta uppkopplad medan en konferens pågår (via mobilen eller en dator) Men jag menar att man nog skall tänka sig för en aning innan man angriper den som talar.

Upp med skitsnacket till ytan!

Under de följande sessionerna såg jag två exempel på hur man kan undvika åtminstone de elakaste kommentarerna medan ett seminarie pågår:

1. Antingen kan man visa twitter-kanalen för evenemanget på en stor skärm i lokalen. Därmed är det helt öppet och transparent vad som sägs och av vem.

2. Det andra alternativet är att talaren själv eller någon som assisterar henne/honom har örn-koll på twitter-kanalen och kan ge blixtsnabb respons på både positiva och negativa tweets om det som pågår på konferensen.

Ironiskt nog var det samma man som både skrev den elakaste tweeten om CEO Peder Ramel som även körde med de två metoderna jag nyss nämnde: Joakim Jardenberg. Han har grym koll på läget så även om han skrev hårda ord om Ramel så vet han hur man stävjer de värsta påhoppen. Smart!

Jessica Ritzén bloggade på just detta ämne igår. Läs gärna hennes funderingar här