Idag blir det åter en eko-postning av ett blogginlägg som jag gjort på en annan blogg. Jag skrev och berättade idag om Uppsala-fotografen Johannes Rousseau som gör succé på Facebook med sina vackra bilder med motiv från Uppsala med omnejd.
Jag åt lunch med honom förra veckan och blev ännu mer fascinerad av denna unga fotograf som dels tar fantastiska bilder och dels gör allt rätt på Facebook. Han drömmer om att kunna leva på sitt fotograferande. Och jag gissar att han gör det innan detta år är slut. Få se om jag får rätt 😉
Och den 15/2 har du chansen att få komma och höra Johannes berätta om bilderna själv. Joina Social Media Club Uppsalas lunch på Hotell Gillet den 15/2 genom att anmäla dig här (200.- för tvårätters lunch + presentation och diskussion). Och du kan även gå med i evenemanget på Facebook här.
Jag brukar ofta säga i föreläsningar att jag inte tycker om uttrycket ”IRL”. För om man kallar den analoga fysiska verkligheten för ”In real life” så betyder det ju att man inte tycker att det som händer på nätet är på riktigt. Och det är ju på riktigt. I förrgår bloggade jag om hur vänner vi skaffar på nätet blir och är riktiga vänner. Och jag har har en föreläsning/ framtidsspaning som jag gjort i några varianter som går ut på att visa hur även vår fysiska omgivning blir allt mer ihopkopplat med Internet.
Sedan kan jag hålla med om att vi inte ger en helt rättvis bild av vårt liv och vilka vi är i bloggar och på vår Facebook-profil. Till viss del handlar det ju oftast (i större eller mindre grad) om marknadsföring av vårt personliga varumärke. Ibland helt medvetet och ibland mer subtilt och i det undermedvetna. Men vilka bilder vi delar, vilken mat vi fotograferar, vad vi skriver i vår statusrad säger hur som helst något om oss. Vi kan välja att vara personlig/opersonlig, privata, distanslösa eller ytliga osv. Alla hittar sin balans och kanske är det så att man även helst följer andra som har likvärdig balans mellan de olika delarna i hur man återger sig själv. Vi hör ju då och då att människor blir deprimerade och nertryckta av att läsa och se alla andras ”underbara liv” återges i blogga och på facebook. Men är det inte de människorna som missat hur nätet fungerar eller som har problem med dåligt självförtroende?
Många ovana är livrädda för att uttrycka sig på nätet. Jag har föreläst och hållit workshops för politiker i hur Sociala medier fungerar och hur man ska bete sig där. I princip varje gång jag gjort det är det någon som på slutet sagt att ”Men tänk om man säger något tokigt?”. Och mitt svar är att det inte är något som är nytt med Internet att man måste tänka efter innan man säger något. Kanske att det blivit aningens viktigare nu, men nytt är det inte. Det som är nytt är att det man skriver är mer beständigt än vad en groda uttalad på ett torgmöte är. Och att det sällan hjälper att radera något plumt man skrivit eller delat eftersom det snabbt kan ha kopierats och hamnat på villovägar. Det är även samma sak med sådant man kanske tänkte skriva i förtrolighet i ett mail eller direktmeddelande till en annan. För allt kan ju kopieras och spridas och göras publikt.
Eric Qualman säger i boken ”Digital leader” att man ska tänka så här innan man publicerar något på nätet: Skulle jag kunna tänka mig att ha dessa ord tryckta på en T-shirt som jag sedan går runt med i ett år. Om svaret är nej på den frågan så ska man inte skriva det.
Så jag tycker att vi fortsätter Instagramma Sushin och skippar den där sunkiga burgaren på Mc Donalds. Skriv om er underbara utflykt med barnen och strunta i att berätta om praktgrälet med frugan. Skriv något kul och sprid glädje på nätet. Men om du har problem som du verkligen behöver dryfta med en vän är det bättre att använda nätet för att få kontakt med någon som du kan få träffa mellan fyra ögon vid köksbordet eller på ett café. Och så kan du ta de sakerna där istället. För även om Internet är på riktigt så är det vissa saker och problem som är bättre att ta upp och prata om när vi träffas öga mot öga. Att fiska bekräftelse genom en självömkande statusuppdatering på Facebook kan ge en stunds lättnad men är ingen bestående lösning eller terapi.
Kostymnisse som tar ca 29.000.- för en föreläsning och hoppas att ingen ska Googla honom eller skriva något om honom.
Brukar du googla dig själv ibland? Det borde du. Och om det som dyker upp på förstasidan (allt annat är ointressant) är gamla resultat från någon löpartävling du varit med i eller om du fastnat på en bild på Stureplan och liknande så är det inte så bra. För det betyder att det skulle vara väldigt lätt för någon annan än du att styra över vad man hittar om man googlar på ditt namn. En av Sveriges främsta experter på sökmotoroptimering heter Nikke Lindqvist. Och jag har hört honom säga och skriva om detta med att folk borde ta kontrollen över sitt Google-resultat fler än en gång. Bla i denna dokumentär som heter just ”Du är Googlad”:
Du kan utgå från att andra googlar dig då och då. Tex om du söker ett jobb. När jag lyssnar på föreläsare brukar jag ofta googla dem för att se vad som dyker upp. Och är det någon som föreläser på ämnen som marknadsföring, försäljning eller digitala trender så förväntar jag mig att det ska gå att hitta digtiala fotspår på nätet i form av relevanta länkar på förstasidan på googlingen. Men ganska ofta är det inte så.
Och vad förväntar jag mig att hitta där då? Och hur får du kontroll över vad som dyker upp där? Jo det handlar om din digitala närvaro. Att du lämnat fotavtryck på nätet i sånt du skrivit själv på bloggar, Twitter. Att du finns på Linkedin, Facebook osv. Att andra skrivit om dig (förhoppningsvis bra saker).
Ett exempel från tidigare är en affärsman som heter Sverker Littorin. (Ja, han är bror till f.d. ministern med samma namn.) Och googlar man på hans namn så hittar man relevanta och väntade länkar till LinkedIn, Wikipedia, nyhetsartiklar mm men även en story (just nu sista länken på förstasidan) som jag antar att han helst inte skulle vilja finns där om en skum härva som Aftonbladet skrev om. Men man hittar också där mitt inlägg som jag skrev efter att ha hört ett mycket intressant föredrag av honom . MItt blogginlägg är tre år gammalt och har inte lästs eller länkats till av många: Ändå finns det där på förstaidan.
Jag har ibland tänkt att jag skulle vilja starta trollbloggar för en del föreläsare som jag lyssnat på för att visa på exempel hur enkelt det är att hamna på första sidan på Google på deras namn. Och nu har jag lagt upp ett par bloggar för gubbar som jag hört föreläsa och som inte lämnat mycket avtryck på nätet. Jag är inte ute efter att skada dem. Men det ska nu bli intressant att se hur länge det tar innan:
1. Mina troll-sajter dyker upp på första sidan på Google och
2. Hur länge det sedan dröjer innan någon hör av sig och undrar vem som står bakom sajten och ifall jag kan ta bort den 🙂
Och nej, jag tänker inte berätta vilka jag trollar med eller vart dessa sajter finns. Trolloloooooo!
Uppdaterat: så här säger Carl Bildt ca 40 min efter att jag postat detta blogginlägg. Kunde inte sagt det bättre själv ;):
PS. När jag föreläser brukar kortaste presentationen av mig själv vara ”Googla mig och du hittar mer om mig än du vill och orkar läsa” 😉
PS2: Om du nu har en stark känsla av att du har väldigt dålig seo/sökmotoroptimering och kanske tom behöver en helt ny webbplats så finns en webbyrå som heter Interactive Solutions i Uppsala som kan hjälpa dig. De bygger sökmotoroptimerade webbplatser i WordPress som ”by default” har responsive design.
Obligartoriska gruppbilden på samtliga deltagare under Sweden Social Web Camp 2012.
Jag träffar ofta folk som undrar om jag verkligen känner alla dessa människor som jag följer på Twitter, är vän med på Facebook och som jag lagt till på LinkedIn osv. För det finns tydligen någon gammal slutsats som kom fram till att vi som människor klarar av att ha max 150 personliga relationer med andra. Jag tror inte det stämmer i vår tid utan måste härstamma från tiden före interaktionssamhället. För numera är det så otroligt mycket lättare att ha åtminstone en flyktig koll på en väldig massa folk. Inte så att man kan ha tusentals vänner. Men bekant kan man vara med tusentals.
Twitter
När jag för drygt ett år sedan passerade 1000 människor jag följer på Twitter så bestämde jag mig för att scrolla igenom samtliga och avfölja de jag inte längre har någon kontakt med eller ser någon poäng i att följa. Jag gjorde det och blev överraskad vad få det var som jag kunde tänka mig att avfölja. Så klart en liten del jag konverserar med ofta. Men jag kände igen folk och mindes vid vilket tillfälle eller anledning jag börjat följa dem. Och ville därför ha kvar dem på min follower-lista.
Sedan ska jag erkänna att jag med jämna mellanrum använder två verktyg för att rensa ut bland vilka jag följer på Twitter. Dels brukar jag med hjälp av Twitter-appen Untweeps rensa ut inaktiva konton genom att avfölja alla som inte Twittrat något i stil med 1 eller 2 månader. Och så ska jag erkänna att jag även ibland använder Who.unfollowed.me för att se vilka som avföljt mig på sistone. Det finns en hel massa folk jag gärna följer utan att de följer tillbaka. Men så finns de där fiskarna som massföljer för att få mycket följare själva och sedan slutar följa. Och som man aldrig har någon interaktion med.
LinkedIn
Jag har alltid haft lite svårt att komma på vad jag på riktigt ska ha LinkedIn till. Men det är en lägre ribba allmänt vilka man lägger till där än tex vilken gräns folk har för Facebook. Jag vet att många har stort utbyte av yrkeskollegor och annat i grupper. Men mina yrkeskollegor utbyter information och kunskap i grupper på Facebook. Däremot hade jag ett superlöjligt mål att jag ville komma upp i över 500 vänner och vilket jag också så småningom lyckades med. Anledningen var att när man passerar 500 så har man ”500+” oavsett om de sedan råkar vara 10.000. Men det var inte så att jag okynnes-addade folk. Dels har ju Linkedin gränser för vilka man kan och får lägga till. Men jag ville även att det skulle finnas någon anledning för varje person jag la till där. Och jag har även sagt nej till folk som jag tycker att jag inte har någon som helst yrkesmässig kontakt till utan det bara är någon privat kontakt och vän från förr eller liknande.
Facebook
Även på Facebook skulle jag önska att jag som med Twitter kunde kolla vilka som inte varit aktiva på 1-2 månader och avfölja. Men vad jag vet finns inga sådana verktyg. Facebook själva räknar ju bara in de som använt sitt konto minst en gång den senaste månaden då de räknar fram sin statistik. Jag har därmot ingen gräns för vilka som får bli min vän. Bara uppenbara fejk/spam-konton nekar jag.
I dag träffade jag som hastigast på Per Axbom. Jag twittrade att jag skulle sitta på centralen i 45 min och jobba i väntan på ett möte. Per skickade meddelande på facebook att han kom ditåt med tunnelbanan och stannar till en stund i bytet på T-centralen. Grymt trevligt även om det blev ett mkt kort möte med turbo-update om en massa saker. Per är en av mina allra äldsta vänner jag fått via nätet. Han introducerade mig till Jaiku-bubblan. Och vi har träffats många gånger offline med. Mycket klokskaper har jag lärt mig via honom genom åren. Och jag minns inte hur och när jag hittat alla mina vänner på nätet. Men Per minns jag exakt hur det var:
Jag jobbade med webbtillgänglighet på ReadSpeaker och satt därför och googlade vad som gick att hitta på ”webbtillgänglighet” hösten 2004. Och då hittade jag denna lysande artikel som Per skrivit. Jag mailade honom och sa att han verkade ha så vettiga tankar kring webbtillgänglighet och att jag gärna skulle vilja träffa honom. Sedan tog det ett ganska bra tag innan vi för första gången kunde ses offline. Men på den vägen är det. Och via Per har jag lärt känna många fler kloka människor, lärt mig så mycket, fått och gett uppdrag osv.
Idag har jag bloggat på Salgado.se om mitt besök på Medieinstutets Januarimingel i torsdags. Jag hoppade in som lärare för eleverna i kursen Webbkommunikatör med inriktning sociala medier tre måndagseftermiddagar i november. Vi på Salgado har haft hand om ett par kurser under hösten. Och det var fantastiskt roligt att hoppa in som lärare. En stor grupp med mycket lovande elever. Mitt bidrag till elevernas utbildning blev lite WordPress, lite SEO, pratade även om The Slow web movement och hann även göra en framtidsspaning sista lektionen jag hade med dem.
I torsdags visade eleverna upp sina terminsarbeten. Och det fanns mycket intressant och lovande bland det jag hann se. I blogginlägget kan ni läsa om några av dem. Och denna återberättelse av vad jag bloggat på Salgado.se idag får bli dagens bidrag till #blogg100.
Webbkommunikatörsutbildningen på Medieinstitutet har skolat många Socialmedia superstars som jag haft förmånen att lära känna: Feffe Kaufman, Maja Larsson, Joakim Nyström och Jennifer Bark för att nämna några.
