Kategorier
gamla inlägg

Reflektion kring kommunikation

kiwiI går var jag och föreläste på Uppsala Universitet för en
klass logopedstuderande. Ämnet för min dragning var "Talsyntes –
tillämpningar". Förutom en genomgång av hur vi i dag använder talsyntes i
webbapplikationer för att omvandla text till tal i olika syften så har jag ju
även erfarenhet av hur talsyntes kan fungera som personligt hjälpmedel.
Talsyntes kan ju dels vara till hjälp när det gäller att ta del av innehåll i
textbaserad information (pga. dyslexi, synskada eller bara det att man förstår
det gällande språket dåligt). Men sedan kan ju även talsyntes vara till hjälp
om det är så att man själv av olika anledningar inte har eget tal. Då kan en
apparat som omvandlar det du skriver till tal ge dig möjligheten att
kommunicera med din omgivning. Den typen av talsyntesanvändning jobbade jag med
i mitt förra jobb som försäljare av tekniska hjälpmedel på Gewa AB .

Klocka ord om kommunikation innan internet och mobiltelefonerna fanns 

När jag återupplivade gamla minnen så kom jag att tänka på
ett citat som vi ofta använde på Gewa 
som handlar om kommunikation. Det var en amerikansk poet som hette
Daniel Webster
som sa följande (fritt översatt av mig):

"Om alla mina förmågor skulle tas ifrån mig utom en
valfri, så skulle jag valt förmågan att kommunicera. För genom den skulle jag
snart återta alla de andra."

 Vi lever i ett kommunikationssamhälle och möjligheten att
kommunicera har aldrig tidigare varit viktigare. I det dagliga mötet med andra
människor är det så viktigt att vi kan förmedla oss och samtala med folk runt
oss. Dels för våra basala behov, men det är även helt avgörande för att
säkerställa ett rikt socialt liv. Därför är det så oerhört viktigt att
människor som förlorat eller saknar förmågan att kommunicera snabbt får de
möjligheter som finns till alternativ kommunikation. Det kan vara allt ifrån
att man själv och ens närmaste omgivning får möjligheten att lära sig
teckenspråk till att man får en samtalsapparat med vars hjälp man kan göra sig
förstådd. Att någon i ens omgivning har lätt att förstå en och kan fungera som
"språkrör" duger inte i längden. För att man skall bli tagen på
allvar och inte bli förbisedd så kräver våra sociala normer och beteenden att
man får kommunicera direkt med en person och inte via en tolk. Det räcker inte
heller att man har möjligheten att svara jag och nej. Vem skulle vilja gå fram
i livet och försöka klara sig på att få jag och nej-frågor i alla situationer.
Jag skall ge ett konkret exempel: 

Det var en kvinna som var rörelsehindrad efter en olycka och
enbart kunde blinka för att kommunicera med sin omgivning. Efter en lång tid
fick hon möjligheten att med ett sug-och-blås-munstycke bläddra sig fram mellan
bokstäverna i ett alfabet via en apparat. Den första mening hon mödosamt byggde
ihop i det ögonblick hon fick möjligheten var följande:

         
Jag vill ha en kiwi!

En före detta kollega till mig var med i sjukhussalen
tillsammans med arbetsterapeuten och ett par läkare. Han sa att det inte fanns
ett öga torrt i den salen vid det tillfället. Hur många ja och nej-frågor
behövs det innan man skulle komma fram till en sådan mening.

Ett annat exempel i en liknande situation så var det en ung
flicka som för första gången fick möjligheten att meddela sig med sin
omgivning. Hon scannade då fram till följande mening:

         
Kan ni be min bror att sluta bläddra mellan kanalerna
på TVn när vi tittar på TV?

Det är sådana här episoder man skall påminna sig om när man
blir vansinnig över en knackig mobil-förbindelse i någon minut eller en
strulande bredbandsuppkoppling.

Kategorier
gamla inlägg

Klassa tillgänglighetsbrist som diskriminering!

DN Debatt presenterar idag Nyamko Sabuni regeringens lagändringsförslag som bland annat innebär att en ny lag ska ersätta dagens sju lagar, och fyra ombudsmän ska bli en. Det är så långt ett mycket bra förslag i ett samhällsekonomiskt perspektiv. Det är även bra ur ett rättvise-perspektiv att all diskriminering hamnar under ett tak och på "ett bord" vad gäller handläggning av ärenden. Men i ett avseende är det en besvikelse och det är när det gäller att klassa otillgänglighet som diskriminering.
 
Sverige borde som föregångsland vad gäller funktionshindrades rätt i samhället sedan länge infört en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering. Men Nyamko Sabuni skyller på bristande underlag och tidsbrist när det gäller att detta inte finns med i lagförslaget. 
 
USA har sedan länge haft en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering och det har satt en tydlig prägel på samhället där allmänna och offentliga lokaler generellt har en genomgående bättre tillgänglighet än vad vi har i Sverige. I Sverige har vi sedan tidigare en lag om att "enkelt avhjälpta hinder" i tillgängligheten till offentliga lokaler skall vara åtgärdade till 2010. Men det är en helt tandlös lag då den inte säger något om vad som händer om en kommun struntar i att följa den. Vid budgetplaneringen ute i kommunerna är det inte svårt att räkna ut vad som prioriteras bort om det blir knapert. Det enda som skulle göra att vi fick en rejäl förbättring vad gäller den fysiska tillgängligheten till lokaler samt en genomgående förbättring av tillgängligheten till information är att det blir straffbart och belagt med böter att fortsätta vara otillgänglig för stora grupper i samhället.
 
Ungefär en fjärdedel av Sveriges befolkning har ett funktionshinder av något slag. De flesta av dessa människor har i någon miljö och i avseende av tillgång till information ett handikapp som beror på onödiga hinder. Jag skall ge några exempel på vad jag menar med otillgänglighet så kan ni gå runt på er hemort och se om det kanske finns ett och annat exempel på liknande hinder:
 
  • Allergiframkallande miljö (parfym/rök/pälsdjur)
  • Trappavsats (ett trappsteg räcker för att vissa inte kan komma in på restaurangen/butiken)
  • Obegriplig samhällsinformation (en webbplats som är en mardröm för personer som surfar med skärmläsare är www.knivsta.se )
  • Trångt mellan hyllorna/klädsnurrorna på affären (varken rullstolar eller barnvagnar kommer fram)
  • Felparkerade cyklar (dödsfällor för blinda och synskadade)
  • OCR-nummer på 15 siffror (den långa nummerserien som du måste knappa in för varje räkning du betalar. I Finland har de haft streckkoder på alla räkningar sedan början av 90-talet)
Är detta något ni har har märkt av eller tänkt på att det finns i er omgivning?
 
bild011.jpg

(Bilden föreställer trappan till Storkyrkan i Helsingfors. Ett trappsteg är hinder nog för många personer med rörelsehinder. Men här börjar nog även hjärtsvaga och astmatiker överväga om det är värt ett besök.) 

 
Independent Living Institutes elektroniska anmälningstjänst förmedlar anmälningar om diskriminering till Handikappombudsmannen. Alla anmälningar listas på anmälningstjänstens webbplats. Den i särklass mest förekommande anmälningsorsaken är otillgänglighet. Den elektorniska blanketten för anmälan om diskriminering hittar du här.
 
Och så måste jag ännu en gång nämna organisationen Marschen för Tillgänglighet som är den outröttliga organisation som har kämpat för en lagändring på området i flera år. De lär fortsätta sin kamp tills dess att lagen förbjuder otillgänglighet och gör det straffbart. Läs mer om dem på www.marschen.se
 
Och JA, jag pratar för egen sak. Inte bara i enkel bemärkelse för att jag arbetar med att göra information tillgängligare utan i dubbel bemärkelse eftersom jag även är pappa till en liten tjej som är född extremt mycket för tidigt och pga detta troligtvis kommer att uppleva att ett och annat i samhället är ett hinder för henne.
 
 
 
 
Kategorier
gamla inlägg

Varför jag gör det jag gör

Nu är det ett bra tag sedan jag skrev något här och det gäller ju att hålla liv i sin blogg. Så nu tänkte jag berätta ett par historier som förklarar varför jag gör det jag gör.

Jag jobbar ju till vardags med att sälja teknik som underlättar för människor med särskilda behov. Jag har alltid varit fascinerad av hur modern teknik kan göra otrolig skillnad i vardagen för vissa grupper av människor. Vi har nu levt med datorer, mobiler och annat i många år och de har underlättat vår vardag. Men för en del människor innebär det betydligt större skillnad i vardagen än att det är lättare att nå människor och/eller hitta information. Jag skall ge några exempel från verkligheten som jag varit med om under de drygt 12 år som jag jobbat dagligen med teknik som kompensation för funktionshinder:

Jocke på dagcenter

Till att börja med så tänkte jag berätta om Jocke, en gravt utvecklingsstörd/multihandikappad ung man som jag skulle filma då han började jobba med enkla orsak/verkan-program i datorn. Det här var ca 10 år sedan och de hade precis fått en dator till den dagliga verksamhet där Jocke var på dagarna. Han hade då en väldigt inrutad dag och han behövde hjälp med det mesta såsom matning, påklädning, hygien etc. Han hade mycket begränsad kommunikation och därmed var det mycket begränsat vad han själv kunde påverka. Det mesta serverades liksom för honom på bestämda tider och enligt de dagliga rutinerna. Med den nya datorn följde enkla stora knappar för att starta och stoppa animeringar med ljud i det program han jobbade med. Det var underbart att se med vilken glädje han kunde starta sina favorit-animationer om och om igen. Det var han som kontrollerade situationen. Och han valde vilken sekvens han ville se och hur många gånger han ville se den. Kanske var det första gången han själv helt och hållet kunde kontrollera ett skeende.

Albert på vårdhemmet

Ett annat exempel var på mitt förra jobb där jag sålde tekniska hjälpmedel som t.ex. utrustning för omgivningskontroll för personer med rörelsehinder. Jag minns särskilt en äldre herre som vi kan kalla Albert. Han var sängliggande och helt förlamad från halsen och neråt. Han låg i sängen på ett vårdhem med begränsade vårdresurser. Det ENDA han kunde göra var att larma på personal om han ville något genom att blåsa i ett munstycke. Jag åkte till honom med uppdraget att installera en fjärrkontroll som han kunde manöverera med ett sug-och-blås munstycke. Sedan fick han en telefon som han kunde styra med den fjärrkontrollen samt en mottagare så han även kunde tända och släcka sin lampa samt slå på och av den bandspelare han hade för att lyssna på kasett-böcker. Det kan man också kalla skillnad. Helt plötsligt kunde han ringa vem han ville, svara i telefon osv. Han kunde fortfarande så klart kalla på personal men det var ändå en avsevärd skillnad för honom att kunna göra något själv.

Joe i Nya Zeeland

I dag jobbar jag med att göra webbplatser talande så att människor som har svårt att läsa kan ta del av information som finns på webbplatser. Det är lite mer abstrakt än mina tidigare jobb och direktkontakten med människorna som har nytta av det vi håller på med är svårare att få till och hinna med. Men i förra veckan fick vi ett kul meddelande från en kille som heter Joe på andra sidan jordklotet (Nya Zeeland) och jag tror det är vår uppläsning av nyheterna på International Herald Tribune (www.iht.com) han avser när han skriver:

"Many thanks for a service that is going to be of great help to me ,I cannot read
for great periods of time  due to motor accident  and now will be able to listen
to the news and also allow me to understand it better . My congratulations to
your reader in the fact that I could understand every word he said ,Once again
my many thanks".

Och som min chef skrev när han skickade ovanstående feedback vidare till alla i personalen så är just sådana här meddelanden det som gör vårt arbete så kul… 

Kategorier
gamla inlägg

Nu finns jag på bloggkartan

Första Knivsta-bloggen på kartan!

Jag har placerat min blogg i Knivsta på bloggportalen.se . Det är bara den tredje registrerade bloggen i Knivsta. Så även om jag känner att jag är sent ute att börja blogga så är jag nästan först på min hemort. Men å andra sidan så är det kanske inte så konstigt. För om ni går in på www.knivsta.se  eller tittar runt bland de företag som är verksamma i Knivsta så är det inte särskilt moderna och tidsenliga webbplatser ni kommer att se.

Bloggandet har inte kommit långt med undantag för kidsen som bloggar flitigt om smått och stort. För snart ett år sedan stoltserade rektorn på Thunmansskolan att han börjat blogga. Men det har visat sig vara en mycket lite använd extra kanal att gå ut med traditionsenlig information i stil med det man får hem på papperslappar med barnen: "Info om skolavslutning" etc.

Knivsta kommun avslöjade också sin okunskap när de gick ut med nyheten att man nu kan "blogga med rektorn". De verkar tro att "blogga" betyder att läsa en blogg. Men det vet ju vi som bloggar på riktigt att blogga är att skriva och det är enligt min bestämda uppfattning fortfarande många fler som skriver än läser bloggar 😉

Web 2.0-experiment i Knivsta :-/

Jag gjorde i våras ett litet experiment att skapa ett forum för Knivstabor att i sann Web2.0-anda tillsammans skapa den ultimata mötesplatsen på nätet med annonsmöjlighet för loppisprylar, evenemangskalender, diskussionsforum etc. Jag fyllde på med en del statisk information om föreningsliv och liknande för att det skulle finnas något som kunde locka in folk via sökmotorer. (Sök på Google på "knivsta politik" eller "knivsta idrott" så får ni se…;-). Men mitt lilla experiment har inte fallit så väl ut trots en del små försök till annonsering och annan enklare marknadsföring är det inte så många av Knivstas 13000 invånare som använder forumet. Om man bortser från alla (vill ej veta hur många) timmar jag lagt ner på sajten så har jag iallafall gått plussminus noll hittills på Google-ads. Men jag vill nog börja gå pluss ganska snart om jag inte lägger ner experimentet.

Kategorier
gamla inlägg

Man kan inte certifiera tillgänglighet

Nu har Verva fastställt att det i dagsläget inte finns något självklart sätt att få en giltig certifiering av tillgängligheten på en webbplats. I fredags publicerade Verva nämligen en artikel där man säger att "Certifiering kräver oberoende".

Verva slår där fast att:

  • Det inte finns någon ackrediterande instans i Sverige som ger ett företag behörighet att certifiera tillgänglighet av webbplatser.
  • Det finns därför heller inte någon som granskar och säkerställer det certifierande företagets kompetens.
  • Det finns därmed heller inget ackrediterat företag.
  • Det finns idag heller inga fastställda standarder att basera en ackreditering på.
  • Enligt Verva så är det enda sättet att i dagsläget uppnå en någorlunda oberoende certifiering av tillgängligheten på en webbplats att anlita två olika företag för jobbet: Låta det ena bygga en webbplats enligt riktlinjer för tillgänglighet (Exempelvis WCAG 1.0) och låta ett annat företag granska huruvida resultatet stämmer överens med samma riktlinjer.

    Det skulle vara bra om vi hade en oberoende myndighet som kunde utfärda certifieringar för offentlig sektor. Men det skulle ju säkerligen bli kostsamt att ta fram och upprätthålla ett bra mätverktyg. Som det är i dag så är det ju väldigt mycket som i slutändan avgörs av hur stor kompetens beställaren/myndigheten besitter. Det finns myndigheter som har mycket stor kompetens på området eller vet vart de skall vända sig för att få professionell hjälp (Några av landets kunnigaste företag på området är Valtech, NetRelations, Sogeti och Sublime m.fl). Men sedan finns det exempel på myndigheter där kompetensen inte är lika god och där man inte vet vart man skall vända sig för att få det man förväntar sig. Jag har hört om fall där man har beställt en "tillgänglig" webbplats utan att riktigt veta vad man frågar efter. Leverantören har då levererat det de tror är en "tillgänglig" webbplats. Men när den nya webbplatsen gått i drift så är det arga användare som meddelat att webbplatsen är allt annat än tillgänglig. Nu är det ett par år sedan jag hörde om ett sådant exempel senast och jag tror att den allmänna kunskapen hos beställarna har blivit bättre. Så man kan ju hoppas att sånt hör till historien.

    Både nationellt och inom EU finns mål uppsatta om att offentlig sektor skall ha fullt tillgänglig information till år 2010. Dels är det genom den nya tillgänglighetslagstiftningen i Sverige som tar upp både fysisk tillgänglighet och informationstillgänglighet. Och sedan finns ministerdeklarationen om eInclusion som undertecknades av EUs ministrar i Riga 2006 (iofs var det dåvarande ansvarig minister Ulrica Messings ställföreträdares ställföreträdare som undertecknade för Sverige, men iallafall). Min bestämda uppfattning må vara pessimistisk men jag tycker inte det ser ut som att Sverige kommer att nå upp till de målen på den lilla tid som återstår till år 2010.