Kategori: gamla inlägg

Importerade blogginlägg från min gamla Joomla 1.5 sajt

Kategorier
Angeläget gamla inlägg

SJ, SJ, gamle vän. Släpp datat fritt!

Vintern och kylan har återigen gjort ”kaoz” med tågtrafiken. Inställda avgångar och kraftiga förseningar har varit vardag för väldigt många de senaste veckorna. Och det hjälper inte hur man försöker hålla örnkoll på trafiken vid den station man ska åka från, för informationen stämmer sällan och uppdateras helt åt skogen för sent.

Och ändå VET SJ och andra tågoperatörer precis exakt hela tiden vart deras tåg befinner sig. Så vart ligger problemet? För ju bättre och tidigare förvarning om förseningar desto mindre skada gör den. För jag förstår att det blir problem när vagnhjul i alla tåg-set plötsligt måste röntgas samtidigt som det blir vargavinter och växlar fryser osv. Men jag förstår inte varför det är svårt att få fram info att t.ex. avgång 17.11 från Stockholm till Uppsala ska bli försenad om det tåg som ska gå 17.11 befinner sig någonstans vid Knivsta kl. 17.11. Ingen info på tavlan förrän avgångstiden passerat och då har jag så klart fram tills dess trott att tåget ska gå i tid. Men SJ har då vetat länge att de inte kommer att göra det.

På www.tåg.info kan man se exakt vart tåg befinner sig. Och om man kopplar upp sig på det trådlösa nätverket ombord på vilket X2000-tåg som helst så kan man se en karta där tåget man åker med är utmarkerat som en liten prick som rör sig på kartan efter den exakta position man befinner sig på. Så det går att få fram exakta positionen på det tåg man tänkt hoppa på. Men bara efter att det startat från sin första station.

För om tåget du ska åka med är ett vändande tåg (exempelvis mellan Stockholm och Uppsala)  så har samma tågset för tillfället ett annat tågnummer än vad det ska få i nästa avgång. Och det är bara SJ som vet vilket tågnummer som vid vändningen ska bli ett annat tågnummer. Att tåget befinner sig ca 4 mil bort från vändstationen då det ska avgå borde kunna göra att man kan ge meddelande om att det blir försenat och med ungefär hur mycket. Eller tror de varje dag att tåget ska köra in i någon futuristisk transportörportal och ploppa upp på perrong 3 på en millisekund?

Så informationen finns alltså tillgänglig men når inte fram till de som står på perrongen och fryser, eller de som sitter på kontoret eller väntar hemma och försöker hålla koll på trafikinformationen.

Har igår em och idag fört en dialog på twitter med SJ samt twittraren Spiddeer (som verkar ha ett finger med i spelet kring tåg.info) kring detta.

SJ tipsar om en databas som iofs kan vara intressant för någon typ av tjänst. Men den verkar inte innehålla realtidsinfo om vart tåg susar runt exakt i detta ögonblick utan mer en databas med tidtabeller.

Jag kände att twitters 140 tecken blev hårt begränsande då jag ville förklara problemet och vad jag menar så därav detta inlägg.

SJ bör tvingas att släppa ifrån sig sin data så någon kompetent skara får ta tag i det och göra någon vettig informationstjänst av det. Själva verkar de helt sakna kompetensen och förmågan att få till något sådant detta millenium. Efter förra vinterns episkt pissiga information och tågtrafik borde den bristfälliga informationen åtminstone ha kunnat åtgärdas.

Kategorier
gamla inlägg Sociala medier

En dag med SJ på Twitter

Idag har det handlat mycket om SJ på Twitter. Dels för min egen del började dagen med SJ kl. 06.33 från Bålsta. Jag hamnade bredvid en skjutdörr som öppnades och stängdes oavbrutet och av sig själv. Och då den öppnades kom det en vägg av pisslukt i kategorin det-svartnar-för-ögonen-illa. Konduktören förklarade lugnt att det var vanligt särskilt vid kyla(!!?) Hon som satt bredvid mig sprayade med parfym i sin halsduk och hade den för näsan. Så illa var det. Om ni någon gång varit tvungna att åka med den kombinerade hissen och spontantoaletten på T-Centralen eller andra tågstationer så vet ni vad jag menar. Jag twittrade så klart om det till @sj_ab och fick svar när twitter-teamet efter 9 jobbat sig fram till min tweet.

Men det som varit den stora snackisen idag är Göteborgspostens ledarskribent Malin Lernfelt som idag hade en artikel som till en början hade rubriken: ”Dags att SJ börjar Twittra” men som senare byttes till ”Twitter hjälper resenärer” lite hipps vipps. Deeped har sammanfattat händelserna bäst och jag tänkte först nöja mig med det. Men efter allt som ploppat upp och hur hon själv flera gånger bara förvärrat situationen så måste även jag ge mina reflektioner kring detta:

För tanken var ju god och uppslaget till artikeln var att Lernfelt haft nytta av Gatwicks twittrande då hon var strandad på flygplatsen tidigare. Det som gjorde att twitter-bubblan gick berserk på artikeln var att SJ twittrar sedan oktober 2009 och att det är ett av de mest omtalade twitter-case sedan dess. Senast idag skrev Brit Stakston denna skarpa analys av hur en dålig affärsstrategi syns igenom i deras twitternärvaro pga för stor transparens.

Dessutom visar det sig senare att Malin Lernfelt läste twitter-uppdateringarna på Gatwick utan att ha ett twitter-konto själv (framkom inte i artikeln). För hon börjar twittra idag efter att fadäsen och det uppenbara epic-fail vad gäller research som hon gjort, är på allas läppar..förlåt tweets.

När misstaget gått upp för henne ändrar hon också helt sonika rubriken på artikeln (utan att skylta med att hon uppdaterat det, som är brukligt på bloggar). Men det är nu det riktigt intressanta börjar. För istället för att göra en komplett pudel och säga att hon gjort dålig research så går hon rakt i den klassiska fällan: Förringa ditt felsteg och skyll på andra.

Skylla på andra fungerar ju alltid…eller?

(Kan det vara ur ovanstående dragning som Lernfelt tagit fasta på vad gäller krishantering)

Vanligen kan man skylla på ”systemet”, ”tekniken”, ”samhället” osv. Malin väljer att skylla att SJ inte marknadsfört sin twitternärvaro med en länk på förstasidan. Det är helt fel. För den finns tydligt länkad från en banner nere till vänster på förstasidan. Sedan säger hon att twitter är en sandlåda som går lös på en sådan liten miss. Och på Twitter säger hon att hon börjar twittra trots att hon egentligen inte har tillräckligt intressanta frukostar för att göra det. Det dryper minst sagt av förakt. Lernfelt är ju lite finare och förmer och skribent på en av Sveriges största (går-)dagstidningar  och får sina ord tryckta på döda träd. (Ok, det kom lite förakt mellan raderna där med…jag erkänner).

Hon får även dela med sig av sitt förakt på Resumé.

Jag är den förste att hålla med henne om att SJ borde ha twitter-närvaro 24/7 och inte bara vardagar mellan 9-16 när typ ingen reser. Har jämfört det som att sälja glass på badstranden i november. Men SJ har sagt vid upprepade tillfällen att de kommer att utöka sin närvaro. Och de svarar på ALLA tweets oavsett när man twittrar. Så som en terapeutisk kanal fungerar det dygnet runt då man är upprörd över något. Och även det är ju inte att förringa.

Men det ÄR fortfarande så att hon inte ens bemödade sig en googling på SJ + Twitter som hade hjälpt mycket. Hon tycker även att Twittrarskaran är utan nåd. Min erfarenhet är att Twitterskaran är en fantastisk tillgång. Om hennes research för artikeln varit att fråga på twitter hade hon fått kontakt med många vänliga och hjälpsamma twittrare. Samma folk som nu tävlar i att hitta på den fyndigaste tweeten på temat ”Dags att börja….NNN…. Det är ju 2010”.

Inte många privatpersoner jag vet som lyckats få en egen hashtag innan man börjat twittra själv (Kolla in #lernfelt) men jag förstår att det känns lite motigt att börja twittra i det läget.

Hundhuvudet ska GP-ledningen bära

Det som är allvarligare än att en ledarskribent har lite för stort självförtroende och lite för lite tid/ork/lust att göra research är att en tidning som Göteborgsposten publicerar det hela på ledarplats. Någon i huset borde väl rimligen ha fått med sig att SJ Twittrat i drygt ett år.

Min dag med SJ slutar som den börjar med #fail

När jag skulle hem från Örebro i em så var mitt tåg inställt. Så jag kommer hem en timme senare. Att jag får resan ersatt av resegarantin väger inte ett smack upp att jag missar en timme av de 1.5 timmar jag hinner träffa mina småttingar då jag kommer hem. Om SJ skulle vara tvungen att ersätta för dygnets värdefullaste timmar i tillägg till all förlorad arbetstid för folk skulle de nog gå i putten snabbt.

Kategorier
gamla inlägg Misc

En halsduk med ett statement

På väg till Socialmedia Club Uppsala och meetup nr 3 gick jag genom Forumgallerian i Uppsala i kväll. Och i den lilla ”T-shirt Store” mitt i gallerian hade de denna halsduk framme:

Trots att jag egentligen hade lite bråttom var jag bara tvungen att stanna och köpa den. ”Normal people scare med” står det på den. SÅ COOLT! Den tänker jag bära med stolthet och en vacker dag kommer jag att rycka loss den från nacken och hålla den ovanför huvudet och vråla ut texten som ett AIK/Bajen/Djurgårn-fans skulle kunna göra med sina halsdukar.

För jag har svårt för folk som är normala. Kanske inte så att jag riktigt är rädd för dem. Men de som på fullt allvar menar att de är normala och därmed per automatik har bestämt att det finns något som är normalt.

Jag frågade säljaren om texten stod för något speciellt. Nån organisation eller nåt sånt. Han hade inte en susning. Nu har jag googlat och bland det första som dök upp var detta Youtube-klipp:

Om du inte orkar kolla på hela kan du hoppa fram till 8.25 in i klippet. Där får några unga personer med autism svara på frågan om ”Normala människor skrämmer dig”. Allas svar är intressanta. Men det klokaste tycker jag var tjejen på slutet som svarar att Normala människor skrämmer mig för att de tycker att de är normala. För i hennes mening finns inget som är normalt.

Jag brukar kalla mig själv för normalstörd. Och jag känner många underbara människor som i mångas ögon skulle klassas som onormala. Det är spel/webb/dator/nätverks/rymd/fiske/bil/sport/musik/-nördar mm. Människor med alla möjliga diagnoser. Människor som har valt en helt annan livsstil än ”gemene man”. Människor från helt andra kulturer än vår. osv osv. Och jag älskar folk som är sig själva och inte försöker vara något annat än vad de är. Såna är det enklare att vara med och umgås med än sådana som hela tiden försöker vara något de inte är. Och detta de försöker vara som de inte är skulle man nog kunna sammanfatta just med att vara normal.

Uppdatering: Nu har jag hittat halsduken på T-shirt Shops webbutik. Så nu kan även du beställa en likadan för 200 kr. Har fått mycket respons på Facebook på detta och vet redan om två till som kommer att köpa en på studs. Så nu startar vi en folkrörelse baserad på en random halsduk.

Kategorier
Angeläget gamla inlägg

Olle, ett livsöde som berör och rör upp känslor

Nu hoppar jag vilt mellan ämnena här på bloggen. Men detta var något som jag känner att jag måste uppmärksamma. Det var ett nyhetsklipp som fångade min uppmärksamhet. Se klippet nedan:

I mitt blogginlägg om ICA-Jerry för drygt ett år sedan nämnde jag lite om hur vi för inte så länge sedan behandlade personer med utvecklingsstörning. Vår syn på människor med utvecklingsstörning, lindrig eller grav, är i större eller mindre grad färgad av hur samhället har behandlat dessa personer bara något årtionde tillbaka.

Alla anstalter skall numera vara stängda och personer som Olle ska ha fått ett mer människovärdigt liv med eget boende eller plats i gruppboende. På många håll erbjuds bra och meningsfull sysselsättning enligt LSS för de som inte klarar av (och/eller i vissa fall, inte kan få) ett vanligt jobb. Så det levnadsöde som Olle hade ska ingen behöva få i Sverige år 2010. Men det är en av de mörkare delarna av vår nutidshistoria som Olle är en del av. Och något som är viktigt att komma ihåg.

En oberättad historia

Att mitt hjärta bankar extra hårt för personer som Olle beror nog mycket på något jag hörde för många år sedan. Jag får ofta frågan om varför jag är engagerad i tillgänglighetsfrågor, funktionshinderfrågor osv. Får ibland känslan av att man förväntas ha en nära anhörig som har funktionsnedsättning om man har ett stort intresse för dessa frågor. Vi har ju på senare år fått vår lilla mirakeltjej som skulle kunna vara en sådan motivator som folk förväntar att man skall ha. Men mitt engagemang sträcker sig tillbaka långt i tiden. Och jag har kommit fram till att en anledning kanske är denna sanna berättelse som jag hörde för många år sedan:

Det var i början på 70-talet som en barnmorska fick för sig att det var fel på ett nyfött barn. Hon påstod att barnet måste vara blind, utvecklingsstörd, ha vattenskalle mm. Allt för att det nyfödda barnet hade ett lite större huvudomfång än normalt. Barnets föräldrar tyckte inte det verkade vara något fel på barnet. Men påståendena var nertecknade i journalen och de suddar man ju då bara inte ut hur som helst. Så föräldrarna fick ta barnet med på en lång rad undersökningar under barnets första år för att säkerställa att barnet utvecklades som det skulle, hade syn, osv. Barnets föräldrar blev mer och mer säker på att det inte alls var något fel på barnet men en utredning påbörjades ändå från myndigheternas sida om ett eventuellt omhändertagande av det lilla barnet och en eventuell inskrivning på anstalt. Det gick så långt så att socialtjänsten gjorde ett hembesök. Vid det laget var barnets mamma på väg att ge upp och tänkte att det väl är lika bra att samhället får ta hand om barnet då eftersom alla myndighetspersoner verkade vara inne på det. Men barnets pappa var helt övertygad om att allt bara grundade sig på ett missförstånd och den journalanteckningen som barnmorskan gjort, så han var den som stod på sig och sa att det inte skulle bli frågan om något omhändertagande. Vid just det besöket som socialtjänsten gjorde var det som att det lilla barnet förstod att det gällde att visa upp sin bästa sida. För han lekte och visade upp alla konster ett litet barn i den åldern borde kunna. Så därmed fick föräldrarna behålla vårdnaden om den lille pojken. Och så småningom togs ett beslut att de tre första åren av barnets journal skulle arkiveras då det stod så mycket märkligt och felaktigt där.

Den lilla pojken var jag.

Mamma berättade detta för mig när jag var 16 år. Och jag har nu så här 24 år senare förstått vad mycket det påverkat mitt liv från och med det. Jag utbildade mig till byggnadsingenjör men efter lumpen började jag jobba på det gruppboende där min mamma jobbade. Och jag blev kvar inom vård och omsorg i 8 år.

Mamma berättade också att hon senare fått veta att denna barnmorska på Kiruna sjukhus hade sett många fel på många barn under åren. Och jag undrar om det var några som blev felaktigt placerade på anstalt pga av henne.

Om jag omhändertagits den där gången i Kiruna i början av 70-talet hade nog mitt liv blivit betydligt annorlunda. Att hamna i en institutionsmiljö är nog destruktivt för alla människor oavsett vilka utmaningar i form av funktionsnedsättningar man har innan man kommer dit.

Denna historia har jag hittills bara delat med mig av ett fåtal personer. Men den är en viktig del av mitt liv och har som sagt haft stor påverkan i hur mitt liv har utvecklats och i hur jag ser på människor med funktionsnedsättningar. Varken mamma eller pappa är kvar i livet och kan styrka denna berättelse. Men du kanske har hört dem berätta om detta? Eller så kanske du har hört om liknande berättelser?

Än i denna dag hör vi ju om elever som felaktigt blivit placerade på särskola och vad det inneburit för deras liv. Även sådana berättelser får mig att stanna till och tänka tillbaka på mammas berättelse om mina första år.

Kategorier
gamla inlägg Jobbrelaterat

Jonas Söderströms bok ”Jävla skitsystem!”

Jag har precis läst klart Jonas Söderströms bok ”Jävla Skitsystem!”. Det är verkligen en läsvärd bok (trots den fula titeln) som är full av tänkvärda klokheter kring användbarhet och framför allt hur dålig användbarhet är dålig arbetsmiljö. Inledningsvis radas det upp ett flertal skrämmande och sanna berättelser om hur dåligt utformade och fungerande tekniska system fått drastiska följder för hela verksamheter och orsakat direkt fysisk ohälsa.

Jonas förklarar grundligt hur mekanismerna fungerar som leder fram till att det gång på gång levereras tekniska system som är helt obegripliga och oanvändbara. Och där de som skall använda systemen ofta får skulden för allt gnissel och trassel.

Den omänskliga faktorn

Ganska tidigt i boken så kommer jag att tänka på Fredrik Lindströms lysande sommarprat från 2008. Han pratade om ”den omänskliga faktorn”. Jag upptäckte till min glädje att den fortfarande finns att lyssna på och ladda ner som mp3 här. Fredrik Lindströms samtal med SJs bokningstjänst är obetalbara. Både som briljant komik och som tydliga exempel på hur vi måste bete oss som maskiner för att maskiner skall förstå oss. Istället för att maskinerna och systemen skall förstå och fungera så de passar oss.

The curse of Knowledge

Ett intressant avsnitt i boken handlade om ”förkunskapens förbannelse”. Som i så många situationer är det lätt att bli hemmablind och tappa förståelsen för hur helt nyinvigda kan bemästra något man själv arbetat med och utformat som programmerare och projektledare i månader. Elisabeth Newton är en psykolog som gjorde ett experiment som visade fenomenet tydligt. Hon delade in en grupp i hälften ”knackare” och hälften ”lyssnare”. Knackarna skulle knacka välkända melodier och lyssnarna skulle säga vilka melodier de knackade fram. Lyssnarna gissade rätt på 2% av melodierna medan Knackarna trodde att lyssnarna skulle känna igen 50%.

För vem skapas systemen?

En annan parallell jag gör medan jag läser är den snart 10 år gamla boken av Lars Karlander ”Därför blir IT-projekt så dyra eller Dödssyndernas paradis”. Boken är nog tyvärr aktuell fortfarande men verkar vara svår att få tag på. Den handlar om mekanismerna bakom offentliga IT-projekt där budgeten sprängs flera gånger om. Och gång på gång. För i många fall lyser det igenom att stora systemimplementeringar inte alls görs för att de anställda skall få en effektivare och enklare arbetsdag. Utan system kommer till av anledningar som t.ex:

  1. Att det är tekniskt möjligt
  2. Att ledningen skall ha bättre koll på medarbetarna (övervakning och kontroll)
  3. Att förhindra att en avancerad och ytterst osannolik utopi skall kunna inträffa. Mer om det senare.

Könsmakt. Även här. Tyvärr.

Jonas kan också på ett övertygande sätt visa på hur det tyvärr även inom detta område finns en tydlig könsmaktsfråga. Om man tittar på införandet av många stora tekniska system så är det ofta män som utvecklat tekniken på beställning av män men som i huvudsak skall hanteras av kvinnor (journalhanteringssystem, löneadministrationssystem, kassasystem osv). Och de är också dessa (ofta kvinnor) som ska hantera systemet som också är närmast de som i slutändan drabbas av de dåliga systemen: Patienterna, löntagarna, kunderna osv. Och gissa vilka som får ta skiten då? När det dessutom ofta är de som ska hantera systemen och deras ”dator-omognad” mm som får skulden får alla problem så börjar man förstå varför det är så mycket större andel kvinnor som upplever stress över teknik än vad det är män. I en undersökning som gjordes 2007 var det 6 av 10 tillfrågade kvinnor som sa sig vara arga, stressade och frustrerade av IT-problem på jobbet medan den motsvarande siffran var 1 av 4 bland de tillfrågade männen. Och det finns inget belägg för att kvinnor generellt skulle ha svårare att ta till sig teknik än män. Problemet är väl snarare att tekniken till stor majoritet är utvecklad av män.

Fotnoter

Jag har lagt in en massa post-it-lappar i boken medan jag läst vid sånt som jag tyckte var extra intressant och värt att notera. Så för min egen del och för de som är intresserade så räknar jag här upp vad jag markerade och varför:

  • sid 77-78. Vikten av bra behörighetssystem så att alla bara har tillgång till det de får och ska hantera
  • sid 86-87. Elisabeth Newtons knacktest som jag berättade om ovan
  • sid 108. Om hur stress på kort tid blivit det största hälsobekymret i arbetsmiljösammanhang men att folk har svårt att sätta fingret på vad som gör dem stressade
  • sid 109. Om hur man i arbetsmiljöforskningen tittar på och räknar upp fysiska problem i detalj (problem med handled, problem med fingrar) medan psykiska problem är hopklumpade till en enda kategori: ”oro, ångest, depression eller andra nervösa besvär”. Svårt att tänka sig det omvända: Psykiska och stressrelaterade besvär i detalj och fysiska besvär i en enda kategori: ”stelhet, värk, smärta eller andra kroppsliga besvär”
  • sid 111 Om skillnaden mellan män och kvinnor som jag också nämnt ovan
  • sid 124-125. Om hur de drabbade av dåliga system inte så gärna klagar. De vet att användarna oftast får skulden och vet samtidigt att de som klassas som otekniska troligen får gå först när man kan börja skära ner på personalen som ett resultat av den planerade effektiviseringen som införandet av det omöjliga tekniska systemet ska ge.
  • sid 134. Boken ”Plundering the public sector” av David Craig och Richard Brooks omnämns. Måste kolla upp och kanske köpa. Borde finnas paraleller med Lars Karlanders bok som jag nämnde ovan.
  • sid 151. Om hur införandet av system måste få ta tid. Och om att de som utvecklar system borde tvingas prya i den verksamhet där systemet skall användas. Inte bara en gång. Utan återkommande under hela systemets livslängd.
  • sid 153. Att man borde kräva utbildning och inte köpa argument som ”det är så intiutivt att utbildning inte behövs”.
  • sid 159. ”Vi fixar det i nästa version”. Vi har hört det många gånger. Men det är mycket troligt att behoven, verksamheten, omständigheterna hinner förändras så mycket så att det inför nästa versionär klar så har behoven ändrats och helt andra problem behöver åtgärdas….nu. Och då säger kanske leverantören att….”Vi fixar det i nästa version” 😉 osv osv
  • sid 167. Jonas efterlyser att system borde spjälkas upp i mindre standariserade delar istället för att byggas som mastodont-lösningar. Jag tänker web services, öppna API:er, open source, OOP och modultänk.
  • sid 169. Om hur man ofta vill genomföra stora organisationsförändringar samtidigt som införandet av nya stora tekniska system. Vilket sällan är en bra kombo. Men som kan gå att genomföra om man undivker mastodont-lösningen och istället har delat upp systemet i mindre bitar som kan införas bit för bit.
  • sid 177. Ett episkt citat: ”Framtiden kan skapas på två sätt. Antingen formas den åt oss medan vi ägnar oss åt annat. Eller försöker vi själva ställa oss frågan: är det så här vi vill ha det?”
  • sid 180-182. Checklista för nya system. En obligatorisk läsning för alla som sysslar med inköp och offentlig upphandling (som beställare).

Tack Jonas Söderström för mycket intressant läsning! Jag ska försöka läsa om den vid tillfälle så man minns så mycket som möjligt av det du skriver.

På torsdag har jag bjudit in Jonas till SiteVisions eftermiddags-event för att prata kring boken. Det ska bli mycket intressant att höra honom. Och i onsdags käkade vi lunch ihop som en avstämning inför eventet på torsdag. Då glömde jag att be om en dedikation i boken, som jag hade planerat. Ska försöka komma ihåg att fråga om det på torsdag. För jag är en sucker på författar-dedikationer i böcker 😉

En sista slutsats efter att ha läst boken är att många av våra rikspolitiker borde läsa den. Om jag skulle få välja någon som borde få boken och i princip tvingas läsa den (med läxförhör efteråt) så är det den nye IT-ministern Anna-Karin Hatt.

När jag låtit boken gå runt på kontoret bland intresserade ska jag läsa den en gång till för att minnas så mycket som möjligt av det som står där.