På pendeln på väg in mot Stockholm C för att delta i den femtionde Torsdagsaktionen. Jag är något försenad pga snöoväder, eller snarare 30 km/h-inga-vinterdäck-ännu-åkarna i biltrafiken så då kan jag passa på att skriva lite om denna viktiga fråga.

Maria Johansson förbundsordförande i DHR startade upp denna aktion som nu pågått i ett år och som innebär att en skara stått utanför Rosenbad varje torsdags morgon då alla statsråden samlas för möte på Regeringskansliet. Under året har fler förbund anslutit så nu är det totalt 12 funktionshinderorganisationer som stöder Torsdagsaktionen. Jag har varit med där vid två tillfällen tidigare. Och varje torsdags morgon delas det ut lappar till ministrarna som talar om hur många dagar det gått sedan utredningen ”Bortom fagert tal” blev klar och som kom fram till att det nu behövs en lagändring som klassar otillgänglighet som diskriminering.

Det som har hänt sedan dess är sedan att en Riksdagsmajoritet i juni röstade för ett betänkande från arbetsmarknadsutskottet om att klassa bristande tillgänglighet som diskriminering. I yttrandet stod att ”regeringen bör vidta åtgärder för att bristande tillgänglighet omfattas av svensk diskrimineringslagstiftning och skyndsamt återkommer till riksdagen med ett lagförslag. Men det var oppositionen som röstade igenom detta så regeringen är väl så där lagom intresserade att skynda med den saken.

Vi som stått utanför Rosenbad och hört vad några av ministrarna säger vet att det finns representanter hos ett par av partierna som skulle vilja genomföra den lagändringen men det är min bestämda uppfattning att Reinfeldt/Borg håller i denna fråga. Motargumentet är pengafrågan och att en sådan lagändring skulle bli för dyr att genomföra. Det är enligt mig bara en dålig ursäkt att inte prioritera detta. En utredning har visat att man tom skulle kunna tjäna på lagändringen på sikt. I Norge har man för en tid sedan genomfört samma lagändring och det är inga skyhöga kostnader för anpassning av offentliga byggnader och lokaler som uppstod över en natt. Det viktiga är att vi får stopp på fortsatta utbyggnaden av otillgängliga lokaler, byggnader. Men även tillgänglighet till offentlig information borde innefattas av en sådan lagändring.

Argumenteringen att lagändringen skulle bli för dyr tycker jag är lika tunn som Sverigedemokraternas argumentering att flykting- och integrationspolitiken är för dyr. Visst kostar det pengar att ta hit människor i nöd. Men med lite sunt förnuft och lite mer långsiktig ekonomisk beräkning än veckor och månader så vet vi att samhället i stort tjänar på invandringen. (bra argumentering i den frågan har regeringen själva lagt upp här)

Och att prata om pengar och kostnader är enligt mig att börja i helt fel ände. Otillgänglighet är en fråga om mänskliga rättigheter. Tänk om Sydafrikas regering hade argumenterat att det blir för dyrt att avskaffa Apartheid då det genomfördes?

Så jag håller med DHR som har devisen att de är ”för ett samhälle utan rörelsehinder och skulle även vilja bredda det till att vi borde jobba för att få bort alla funktionshinder som finns i samhället. För byggnader, gator och torg, information och webbplatser samt teknik kan ha funktionshinder. Människor har funktionsnedsättningar.

Detta borde egentligen blivit tre blogginlägg. Men den röda tråden är autism så det får bli ett och samma. Det har nämligen handlat väldigt mycket om autism den senaste veckan. Så här kommer tre intressanta storys i turordning:

1. Help Ayn

För en vecka sedan började @helpayn följa mig på Twitter (se även @JusticeforAyn/@Justice4Ayn). Jag läste vad som stod på twitter-profilen och blev nyfiken. För bakom twitter-kontot ligger en mycket angelägen kampanj. Det är en ensamstående pappa till tre barn (Derek Hoare, Vancouver, Canada) varav två har autism som plötsligt fick ett av barnen tvångsomhändertaget av myndigheterna i juli 2011. Han kämpar för att få tillbaka sin dotter hem igen. Det verkar som att det är på väldigt lösa grunder som flickan omhändertogs och man blir mörkrädd.
Här blir pappa Derek intervjuad i TV så det är en bra sammanfattning av vad som hände:

Först gjordes en 6 veckors utvärdering av hennes tillstånd på en institution och sedan placerades hon i fosterhem. Ayn hade tidigare inte behövt medicin men i hennes nuvarande vård blir hon tungt medicinerad. I dagarna ska ärendet till slut för första gången prövas och pappa Derek får för första gången chans att föra sin talan gentemot myndigheterna. Kommer att fortsätta följa denna story med stort intresse.

• Här kan man gilla kampanjen på facebook
• Här är en bloggare som engagerar sig i kampen och verkar följa Derek på nära håll 

2. Carly Fleischmann – en fascinerande ung kvinna med autism

Det var min vän Anna Kelly som delade ett klipp på facebook för några dagar sedan. Ett amerikanskt TV-inslag som var precis så där melodramatiskt och tårdrypande som bara ett amerikanskt TV-inslag kan vara. Men om man bortsåg från det så var det en mycket intressant story som berättas:

Det handlar om en tjej med autism som helt saknat kommunikation med omgivningen men som relativt snabbt och nyligen hittat vägar att kommunicera. Det ligger åratal av stentuff terapi och träning 1-till-1 bakom Carlys framsteg. Nu skriver hon bloggar och twittrar och jag är nu en av hennes 20.000+ fans facebook. Det pågår massor med diskussioner och ifrågasättande om detta är en autentisk story eller spoof. Precis som var fallet med Amanda Baggs som jag bloggat om tidigare. Men precis som i fallet med Amanda Baggs så har det egentligen inte så stor betydelse. För bara det jag sett och hört om Carly hittills är fullt med kloka saker om personer med autism.

3. Autism som teater

Autismföreningen i Uppsala hade bjudit in Östra Teatern att spela upp pjäsen ”Autist, javisst” för särskilt inbjudna på Grand igår och via vissa omvägar (Tack till Anneli Löfling som gav biljetten vidare då hon själv inte kunde gå) så lyckades jag få en plats. ”Autist javisst” är en dramatisering som bygger på verkliga personers uppleverlser och händelser i livet. Och på ett mycket bra sätt visades på två väldigt olika sätt att se på sin egen autism. Efteråt var det diskussion mellan publiken och ensemblen som var intressant. För då fick man veta mer om personerna som karaktärerna byggde på. Det fanns många bra saker som sades i replikskiftet och jag hade önskat att jag kunnat sitta med datorn och anteckna. Men en sak som återkom även i diskussionerna efteråt var detta: Gunilla Boethius som skrivit manus har en vuxen son med Aspergers syndrom. Hon vill hellre kalla autism för personlighetstyp än funktionsnedsättning. Det är intressant perspektiv och som jag har förståelse för. Jag har flera bra vänner som har diagnosen Aspergers syndrom. Och jag tänker inte på det så mycket som en funktionsnedsättning utan just som en personlighetstyp som jag f.ö. tycker är väldigt fascinerande. En av karaktärerna i pjäsen förklarar att alla andra människor ju går på mindfulness och yoga osv för att bli som vi med Aspergers syndrom.

Jag kan rekommendera alla som är nyfikna intresserade av att förstå mer om hur människor med Autism och Aspergers syndrom tänker och fungerar att se detta. Politiker, beslutsfattare och berörda tjänstemän borde vara tvungna att se detta.