Genom en Facebook-vän (Anders Gunnarsson) blev jag påmind om Postens ljudbrev. Nostaligchock! Och så googlade jag fram en bild som Magnus Höij lagt upp på Flickr. Hur många har skickat ett sånt här, hand upp? Jag har det. Detta sätt att skicka meddelande måste verka totalt obegripligt för alla som inte upplevt hur det var att kommunicera utan datorer och mobiler och Internet :).
2 x 10 minuter kunde man spela in. Minns inte vad det kostade men kassettband och vadderat kuvert samt porto inom Sverige ingick.
Det är länge sedan vi ryckte ut sladden till vår fasta telefon hemma. Men eftersom vi bor på landet behöver vi fortfarande koppartråden för vår ADSL-uppkoppling (enda alternativet till någorlunda vettig hastighet). Och eftersom telefonoperatörerna verkar tro att vi nog snart ska börja ringa via fasta telefoner igen så har de fördelaktiga paket med fast telefoni + ADSL som gör att det är dyrare att ha enbart ADSL än både och (=idioti).
Vi hade tidigare Tele2 och betalade då en liten extra avgift för att kunna ha en talsvartjänst där vi får ett sms om någon har lämnat ett meddelande. I vår telefonsvarare sa jag att vi inte längre använder den fasta telefonen men att man hellre får söka oss via mobilen eller lämna ett meddelande. Det var i princip noll som lämnade meddelanden under 2 år. Förutom alla då som lyssnar noga på hela meddelandet och lägger på luren ca 2 sek efter pipsignalen.
När vi skulle uppgradera till 24 Mbit från 8 Mbit var vi tvugna att byta till Telia för de är de enda som erbjuder den hastigheten där vi bor. Av någon märklig anledning så är det bara Telia som har utrustning för 24Mbit i Skanovas skåp. Kan det ha att göra med att Skanova ägs till 100% av Telia? Så mycket för den fria konkurrensen.
Även med Telia var det billigare att behålla det fasta telefonnumret än att ha enbart ADSL men då via IP-telefoni. Så nu har jag även beställt en tilläggstjänst för 10kr/mån för att kunna ha ett meddelande som säger att vi inte använder den fasta telefonen längre. Och att man nu kan nå alla i familjen via våra mobiltelefoner. Och nu kan vi inte ta emot några meddelanden så jag har satt upp en enkel html-sida med våra telefonnummer listade samt postadress och en Google-maps till oss. I talsvarsmeddelandet säger jag att man hittar dessa nummer på telefon.erkstam.se som jag pekat till ovanstående sida.
Barnen har nu smartphones allihop och de kommunicerar via SMS, Skype, Kik, Facebook, iChat osv. Och ibland händer det även att vi ringer till varandra. 😉
Ett av mina favoritämnen aktualiserades idag då Kreafon släppte en undersökning som har granskat kommuners närvaro på Facebook. Inte helt oväntat är Karlstad helt i en klass för sig. Och Luleå är den kommun som får mest engagemang på det innehåll som läggs upp. Min hemkommun Knivsta har varit på Facebook i en månad. Och det som började så bra visade sig vara trist och i princip bara ett eko av vad som publiceras på hemsidan. Men då med skillnaden att det iallafall är teoretiskt möjligt att kommentera det som publiceras. Inläggen är så torra och inte-inbjudande-till-dialog så det är en långsam tillströmning av nya gillare efter de första två dagarnas ”boom” på 170.
Bloggandet var början på sociala medier. Det var före Facebook, före Twitter, ja tom före Jaiku. Och som jag lärt mig mycket från bloggposter som alla kloka människor jag lärt känna har skrivit under åren.
Fortfarande så tycker jag att bloggen ska vara både privatpersoners och organisationers plattform och bas online. För har man inget att blogga om kan man lika gärna stanna i offline-världen. Men ALLA har något att blogga om. Alla har en historia att dela med sig av. Och kunskap att dela med sig av. Erfarenheter och roligheter. I en härlig blandning som är så lätt att söka, filtrera och länka.
Många gånger under åren har jag träffat på folk som tror att bloggande bara är folk som typ skriver sin dagbok och hänger upp den på allmän anslagstavla. Ordet blogg kommer ju från ”web log” så det var och är ju väldigt många som skriver dagbok på sin blogg. Och jag vet om flera bloggare som struntar i om någon läser vad de skriver. För de skriver mest för sin egen del, men har inget emot att det går att hitta och se om någon skulle vara intresserad.
Det pratas ju också en hel del om att folk i och med facebook och bloggar återger en skev och tillrättalagd bild av sig själva och sitt liv. Jag ser inte så stort problem i detta som många gör. För vi vet ju att det är så.
Det stördaste i vårt nya interaktionssamhälle är folk som på fullaste allvar tror att den bild vi återger av oss själva på facebook och bloggar är och borde vara 100% överensstämmande med verkligheten och sedan blir deprimerade för att deras liv inte är lika designat och perfekt som alla andras verkar vara. För allt handlar ju om marknadsföring av det personliga varumärket. Men vad vi delar och skriver. Och hur vi gör det säger ju en hel del om vilken bild vi vill ge av oss själva och en del om hur vi skulle vilja vara.
Vardagsbloggande uppgraderar vardagen
Min fru har bloggat i flera år. Och under långa perioder skriver hon något varje dag. Ofta med bilder. Det handlar mycket om familjeliv och inredning som är stora intressen i hennes liv. Och tidigare kunde jag ibland muttra något om att jag undrade om jag bodde i det där dockhuset som hon refererade till. Och bli irriterad att man aldrig fick röra i maten/fikat innan hon fotograferat. Och gav små pikar om att allt skulle snoffsas och piffas så väldans bara för att bli snyggt på bloggen. Men när hon gjorde ett längre uppehåll i bloggandet så märkte jag något: Vardagen blev genast mycket tråkigare. Inga små söta fikastunder, snyggt upplagd mat, pysslande och fixande. För en motivator (bloggen) var borta. Så då märkte jag ju att det var väldigt trevligt att ha den där bloggen som gjorde att vår vardag och omgivning blev lite trevligare, lite finare och lite mer tillrättalagd. Så sedan hon satte igång att blogga igen så har jag sagt och lovat henne och mig själv att jag inte ska säga ett ont ord om hennes bloggande. Istället så kan jag själv komma på mig att piffa och trixa till fikat och middagen lite extra för att det ska bli mer fotogeniskt och bloggvänligt.
Min fru bloggar. Sluta aldrig blogga kära du! Jag älskar det!
Och nej, ni får ingen länk till hennes blogg. 😉 För den är väldigt personlig och på gränsen till privat. Ni hittar den inte via Google heller för eftersom hon har en hel del bilder på barnen där så har hon inte skrivit vårt efternamn någonstans och inget som kopplar bloggen med en viss geografisk plats.
Det blir ingen stor ansträngning utan kommer nog mer bara att handla om att lyfta ut någon av mina tankar från andra mer slutna forum som Facebook och Twitter osv och skriva lite mer utförligt om det här.
Har inte tänkt hålla mig till något speciellt ämne. Men jag tänker försöka se till att jag fullföljer denna utmaning bättre än denna teckningsutmaning jag antog tidigare men som dog snabbt. Jag började så friskt och tyckte det var jättekul att få en anledning att komma igång med tecknandet igen. Men jag körde fast på ämnet ”My best friends”. Inte för att jag inte har några vänner att teckna. Men för att det var så svårt att komma på hur jag skulle rita några hundra pers på ett vettigt sätt. Eller vem/vilka jag skulle teckna om jag valde ut en eller några få. Så jag gav upp.
Eftersom jag bloggar på ett antal olika ställen kan det hända att jag skriver min postning på någon av dem och sedan bara kommer att referera till det härifrån. Men här ska de listas i kronologisk ordning iaf.
De bloggar jag skriver på förutom denna är:
Salgado.se/blogg (Mitt jobb där jag bloggar kontinuerligt om digital kommunikation)
Ipad-bloggen.se (hm…den verkar nästan ha dammat igen, får ta tag i det)
