Jag träffar ofta folk som undrar om jag verkligen känner alla dessa människor som jag följer på Twitter, är vän med på Facebook och som jag lagt till på LinkedIn osv. För det finns tydligen någon gammal slutsats som kom fram till att vi som människor klarar av att ha max 150 personliga relationer med andra. Jag tror inte det stämmer i vår tid utan måste härstamma från tiden före interaktionssamhället. För numera är det så otroligt mycket lättare att ha åtminstone en flyktig koll på en väldig massa folk. Inte så att man kan ha tusentals vänner. Men bekant kan man vara med tusentals.
När jag för drygt ett år sedan passerade 1000 människor jag följer på Twitter så bestämde jag mig för att scrolla igenom samtliga och avfölja de jag inte längre har någon kontakt med eller ser någon poäng i att följa. Jag gjorde det och blev överraskad vad få det var som jag kunde tänka mig att avfölja. Så klart en liten del jag konverserar med ofta. Men jag kände igen folk och mindes vid vilket tillfälle eller anledning jag börjat följa dem. Och ville därför ha kvar dem på min follower-lista.
Sedan ska jag erkänna att jag med jämna mellanrum använder två verktyg för att rensa ut bland vilka jag följer på Twitter. Dels brukar jag med hjälp av Twitter-appen Untweeps rensa ut inaktiva konton genom att avfölja alla som inte Twittrat något i stil med 1 eller 2 månader. Och så ska jag erkänna att jag även ibland använder Who.unfollowed.me för att se vilka som avföljt mig på sistone. Det finns en hel massa folk jag gärna följer utan att de följer tillbaka. Men så finns de där fiskarna som massföljer för att få mycket följare själva och sedan slutar följa. Och som man aldrig har någon interaktion med.
Jag har alltid haft lite svårt att komma på vad jag på riktigt ska ha LinkedIn till. Men det är en lägre ribba allmänt vilka man lägger till där än tex vilken gräns folk har för Facebook. Jag vet att många har stort utbyte av yrkeskollegor och annat i grupper. Men mina yrkeskollegor utbyter information och kunskap i grupper på Facebook. Däremot hade jag ett superlöjligt mål att jag ville komma upp i över 500 vänner och vilket jag också så småningom lyckades med. Anledningen var att när man passerar 500 så har man ”500+” oavsett om de sedan råkar vara 10.000. Men det var inte så att jag okynnes-addade folk. Dels har ju Linkedin gränser för vilka man kan och får lägga till. Men jag ville även att det skulle finnas någon anledning för varje person jag la till där. Och jag har även sagt nej till folk som jag tycker att jag inte har någon som helst yrkesmässig kontakt till utan det bara är någon privat kontakt och vän från förr eller liknande.
Även på Facebook skulle jag önska att jag som med Twitter kunde kolla vilka som inte varit aktiva på 1-2 månader och avfölja. Men vad jag vet finns inga sådana verktyg. Facebook själva räknar ju bara in de som använt sitt konto minst en gång den senaste månaden då de räknar fram sin statistik. Jag har därmot ingen gräns för vilka som får bli min vän. Bara uppenbara fejk/spam-konton nekar jag.
Jag bloggade i april förra året om kopplingen mellan Facebook och fysiska möten med människor. Jag ser ju inte att det finns någon motsättning där. Utan istället är det så att jag träffar fler människor ansikte mot ansikte tack vare min närvaro på nätet.
En onlinevän är en riktig vän
I dag träffade jag som hastigast på Per Axbom. Jag twittrade att jag skulle sitta på centralen i 45 min och jobba i väntan på ett möte. Per skickade meddelande på facebook att han kom ditåt med tunnelbanan och stannar till en stund i bytet på T-centralen. Grymt trevligt även om det blev ett mkt kort möte med turbo-update om en massa saker. Per är en av mina allra äldsta vänner jag fått via nätet. Han introducerade mig till Jaiku-bubblan. Och vi har träffats många gånger offline med. Mycket klokskaper har jag lärt mig via honom genom åren. Och jag minns inte hur och när jag hittat alla mina vänner på nätet. Men Per minns jag exakt hur det var:
Jag jobbade med webbtillgänglighet på ReadSpeaker och satt därför och googlade vad som gick att hitta på ”webbtillgänglighet” hösten 2004. Och då hittade jag denna lysande artikel som Per skrivit. Jag mailade honom och sa att han verkade ha så vettiga tankar kring webbtillgänglighet och att jag gärna skulle vilja träffa honom. Sedan tog det ett ganska bra tag innan vi för första gången kunde ses offline. Men på den vägen är det. Och via Per har jag lärt känna många fler kloka människor, lärt mig så mycket, fått och gett uppdrag osv.
Och Per är en riktig vän.
