Igår fick jag möjlighet att skriva på Ajour.se om min vän Hans Filipsson som fick betala tredubbla priset för hockeybiljetten till gårdagens match Sverige-Ryssland. Anledningen: Han sitter i rullstol. Läs inlägget här.
Flera andra medier har nu plockat upp storyn och jag hoppas att detta solklara fall av diskriminering kan ge lite uppmärksamhet åt kampen för att all otillgänglighet skall klassas som diskriminering.
Tack till mina vänner på Ajour som ger denna viktiga fråga lite utrymme!
Uppdatering: Nyheten om Hans dyra hockeybiljett är nu ute i flera medier. Expressen här. TV4 Sporten igår inleddes med en telefonare med Hans.
Tack vare ett tips på facebook från min vän Andreas Ahrens, en av grundarna av det mycket spännande företaget Prosocyal, så fick jag upp ögonen för en mycket intressant och givande föreläsning med John Cleese. Det verkar vara inspelat på något företagsevent dit han blivit inbjuden att prata på ämnet kreativitet. Kollade igenom hela föreläsningen på tåget på väg hem i lördags. Och snabbt insåg jag att det var så viktigt, konkret och bra att det behövdes antecknas. Fördelen med föreläsningar på Youtube är att man kan pausa när man vill notera något.
Rubriken är fritt översatt från John Cleeses inledning där han inleder med orden att det är lätt att prata om kreativitet och mycket svårare att vara det. Här finns föreläsningen på drygt en halvtimme att se:
Jag har länge praktiserat kreativitetsföreläsaren Theo Häréns begrepp ”härarbete” som går ut på att man ALLTID borde jobba på den plats där man:
Mår så bra som möjligt.
Får gjort så mycket som möjligt.
Där man tänker så kreativa tankar som möjligt.
Arbetsplatsen är inte ditt skrivbord och/eller kontor utan den plats man valt för att arbeta på. Det är en av förutsättningarna och verktygen man kan ta till för att skapa så bra förutsättningar som möjligt att vara kreativ i sitt arbete. Sedan finns det arbetsuppgifter som inte kräver så mycket kreativa tankar utan mer sådant som bara måste göras. Och det är just detta som John Cleese beskriver så pedagogiskt. För han menar att vem som helst kan vara kreativ bara man lär sig att skapa de förutsättningar som krävs för att man ska ha möjligheten att tänka kreativa tankar. En människas sinne kan vara öppet eller stängt. Och det är bara när det är öppet som man har möjlighet att tänka kreativa tankar. Man kan skapa och vara kreativ på egen hand eller i grupp. Men detta är vad som behöver skapas för att man ska kunna få ett öppet sinne:
En plats. Ett utrymme där du får vara ostörd från pockanden från andra om att utföra saker man utför när man har ett stängt sinne (vardagssysslor, löpande uppgifter på jobbet som måste göras men som inte kräver kreativa tankar).
Tid. Det tar ca 30 min att komma till ro och tänka klart alla tankar som dyker upp om allt det där du borde ha gjort och utfört istället för att tänka ut något smart/nytt/kreativt.
Tid. Att man utnyttjar tiden man befinner sig i ett öppet sinne på bästa sätt. Enligt John Cleese är det bättre att skapa tre kreativa pass på 1.5 timmar jämt fördelat på ett par veckor än att köra en kreativ halvdag på 4.5 timmar i ett svep. John säger även att det är bäst att ge beslut som kräver en kreativ lösning så lång tid som möjligt. Ska du prestera något till en viss tidpunkt ska du vänta ända fram till den tidpunkten med att presentera ditt förslag för att ge din hjärna så lång tid som möjligt att komma upp med den mest kreativa lösningen. Inte något snabbfix för att bli färdig med uppgiften.
Självförtroende. Inget är så kreativitetsdödande som rädslan att misslyckas. Jobbar man i grupp får ingens idé viftas bort. Tycket man att någon annans idé är helt vansinnig kan man framföra det genom att inleda meningen med ”Skulle man inte istället kunna göra så att…” eller ”Tänk om man istället skulle…”
Humor. Att inte få skoja när man diskuterar vissa ämnen för att det är för allvarligt är helt fel. Det beror på att man blandar ihop allvar med högtidlighet. John Cleese vet inte ens vad högtidlighet ska vara bra för egentligen.
John Cleese avslutar på ett briljant sätt med att förklarar att då man nu har verktygen för att bli riktigt kreativ så måste man se till att ingen annan i ens organisation är det. Så därför avslutar han med att ge tre handfasta och konkreta sätt att döda all form av kreativitet bland sina underordnade (föredraget verkar varar riktat till chefer):
1. Förbjud humor. Hävda bestämt att humor är anledningen till alla brister på arbetsplatsen. Därmed behöver du heller aldrig diskutera problem på arbetsplatsen.
2. Påpeka allas fel. Hela tiden.
3. Se till att det konstant är tidspress och en nervös stämning. Angrip alla hårt som bara verkar sitta och tänka och inte jobbar.
Kanske någon chef i hans publik eller som läser detta inlägg känner igen dessa tre punkter som en korrekt beskrivning på arbetsplatsens klimat? Inte undra på om det inte sker mycket kreativt där då och inga anställda någonsin kommer upp med några bra idéer och förslag.
Uppdatering 8/5: Tack min vän Catharina som tipsade om denna artikel på DN idag som handlar om att det blir allt svårare att vara kreativ på svenska arbetsplatser:
Detta borde egentligen blivit tre blogginlägg. Men den röda tråden är autism så det får bli ett och samma. Det har nämligen handlat väldigt mycket om autism den senaste veckan. Så här kommer tre intressanta storys i turordning:
1. Help Ayn
För en vecka sedan började @helpayn följa mig på Twitter (se även @JusticeforAyn/@Justice4Ayn). Jag läste vad som stod på twitter-profilen och blev nyfiken. För bakom twitter-kontot ligger en mycket angelägen kampanj. Det är en ensamstående pappa till tre barn (Derek Hoare, Vancouver, Canada) varav två har autism som plötsligt fick ett av barnen tvångsomhändertaget av myndigheterna i juli 2011. Han kämpar för att få tillbaka sin dotter hem igen. Det verkar som att det är på väldigt lösa grunder som flickan omhändertogs och man blir mörkrädd.
Här blir pappa Derek intervjuad i TV så det är en bra sammanfattning av vad som hände:
Först gjordes en 6 veckors utvärdering av hennes tillstånd på en institution och sedan placerades hon i fosterhem. Ayn hade tidigare inte behövt medicin men i hennes nuvarande vård blir hon tungt medicinerad. I dagarna ska ärendet till slut för första gången prövas och pappa Derek får för första gången chans att föra sin talan gentemot myndigheterna. Kommer att fortsätta följa denna story med stort intresse.
2. Carly Fleischmann – en fascinerande ung kvinna med autism
Det var min vän Anna Kelly som delade ett klipp på facebook för några dagar sedan. Ett amerikanskt TV-inslag som var precis så där melodramatiskt och tårdrypande som bara ett amerikanskt TV-inslag kan vara. Men om man bortsåg från det så var det en mycket intressant story som berättas:
Det handlar om en tjej med autism som helt saknat kommunikation med omgivningen men som relativt snabbt och nyligen hittat vägar att kommunicera. Det ligger åratal av stentuff terapi och träning 1-till-1 bakom Carlys framsteg. Nu skriver hon bloggar och twittrar och jag är nu en av hennes 20.000+ fans facebook. Det pågår massor med diskussioner och ifrågasättande om detta är en autentisk story eller spoof. Precis som var fallet med Amanda Baggs som jag bloggat om tidigare. Men precis som i fallet med Amanda Baggs så har det egentligen inte så stor betydelse. För bara det jag sett och hört om Carly hittills är fullt med kloka saker om personer med autism.
3. Autism som teater
Autismföreningen i Uppsala hade bjudit in Östra Teatern att spela upp pjäsen ”Autist, javisst” för särskilt inbjudna på Grand igår och via vissa omvägar (Tack till Anneli Löfling som gav biljetten vidare då hon själv inte kunde gå) så lyckades jag få en plats. ”Autist javisst” är en dramatisering som bygger på verkliga personers uppleverlser och händelser i livet. Och på ett mycket bra sätt visades på två väldigt olika sätt att se på sin egen autism. Efteråt var det diskussion mellan publiken och ensemblen som var intressant. För då fick man veta mer om personerna som karaktärerna byggde på. Det fanns många bra saker som sades i replikskiftet och jag hade önskat att jag kunnat sitta med datorn och anteckna. Men en sak som återkom även i diskussionerna efteråt var detta: Gunilla Boethius som skrivit manus har en vuxen son med Aspergers syndrom. Hon vill hellre kalla autism för personlighetstyp än funktionsnedsättning. Det är intressant perspektiv och som jag har förståelse för. Jag har flera bra vänner som har diagnosen Aspergers syndrom. Och jag tänker inte på det så mycket som en funktionsnedsättning utan just som en personlighetstyp som jag f.ö. tycker är väldigt fascinerande. En av karaktärerna i pjäsen förklarar att alla andra människor ju går på mindfulness och yoga osv för att bli som vi med Aspergers syndrom.
Jag kan rekommendera alla som är nyfikna intresserade av att förstå mer om hur människor med Autism och Aspergers syndrom tänker och fungerar att se detta. Politiker, beslutsfattare och berörda tjänstemän borde vara tvungna att se detta.
Vill du prenumerera på en tidning som är helt unik och dessutom stödja en mycket meningsfull sysselsättning för en grupp arbetstagare i en LSS-verksamhet ska du beställa hem Snabelposten. Ett år (6 nr) kostar 150.-.
Jag har prenumererat på tidningen länge och tycker alltid det är intressanta reportage och faktaartiklar. Eftersom en av skribenterna är en god vän till mig sedan många år, så brukar jag alltid bläddra fram hans artiklar först. Han skriver mest faktaartiklar om vitt skilda saker och är mycket lärorik och allmänbildande läsning. I varje nummer är det även en intervju med minst en känd person. Intervjuerna är intressanta för det är lite annorlunda frågor som ställs och blir därmed roligare att läsa jämfört med andra kändisintervjuer.
Här kan ni se ett videoklipp som berättar mer om arbetet på redaktionen:
Inslag på 24UNT
I veckan var UNT och gjorde ett videoinslag om Snabelposten som nu kan ses här:
Bakgrund
Snabelposten är en tidning som ges ut av Uppsala kommun och redaktionen med samma namn. Snabelposten är en del av LSS-verksamheten inom Uppsala kommun. 1999 jobbade jag inom Daglig verksamhet och startade då upp en grupp som hette Snabel-a. Gruppen bestod av arbetstagare som redan då 1999 hade hunnit skaffa sig bra koll på webbpublicering och informationshantering. Och uppgifter de fick var att skapa personliga hemsidor (blogg var ett okänt begrepp då) och vi fick även ett och annat jobb att göra hemsidor åt andra. Vi hade även hand om de frekventa studiebesöken som kom till Uppsala eftersom det på den tiden var nytt och relativt unikt med ett så stort utbud av dagliga verksamheter inom LSS som fanns i Uppsala då. Det var över 100 olika grupper för vitt skilda sysselsättningar. Denna grupp Snabel-a var det som blev Snabelposten några år efter att jag slutat där. Den enda av arbetstagarna som fortfarande är kvar sedan jag startade gruppen blev också en god vän till mig som jag fortsatt hålla kontakt med sedan dess. Så via honom har jag haft koll på gruppen och numera redaktionens arbete och utveckling. Och givetvis blev jag en tidig prenumerant på tidningen Snabelposten.
Idag på förmiddagen var jag med på en mycket intressant konferens på nya Scandic Grand Central* som förbundet för Sällsynta Diagnoser arrangerade. Det var en speed-dating på temat arbete. Dvs hur fler personer med funktionsnedsättningar skall komma ut i arbetslivet. Statistiken visar ju tyvärr att det är mycket större arbetslöshet bland personer med funktionsnedsättningar.
Konferensen gick till så att det var några kortare dragningar inledningsvis, bl.a. från projektledaren för Arbetsförmedlingens pågående storsatsning ”Se kraften!”. Därefter var det tre minidiskussioner i 12 små grupper om 4-5 personer i varje. Gruppindelningen var gjord så att varje grupp innehöll minst en i varje deltagande kategori:
Arbetsförmedlare
Arbetsgivare
Arbetstagare
Under tre pass diskuterades i tur och ordning varje kategoris situation och vad som konkret borde göras för att få fler personer ut i arbetslivet.
Det som vi återkom till var att det finns inbyggda attityder och fördomar som troligen är de största hindren. Lönebidrag och andra ekonomiska sanktioner hjälper till. Men ibland skulle kanske den bästa åtgärden för att en person med funktionsnedsättning skall lyckas på en arbetsplats vara att kollegorna fick en ordentlig utbildning eller workshop kring personens funktionsnedsättning. Jag har själv en god vän som hade anställning men där omgivningen attityder och bristande förståelse var ett större problem än min väns funktionsnedsättning. Så han blev hänvisad till daglig verksamhet enligt LSS trots att han utförde sina arbetsuppgifter bra på sitt jobb som han hade. Jag hörde om flera andra idag som hade samma erfarenhet och hört om liknande fall.
En annan sak som är viktig för att personer med funktionsnedsättningar ska komma ut i arbete är att rätt åtgärder kan sättas in i frågan om hjälpmedel/arbetsanpassning. Det har jag en stark känsla av att jag kommer att blogga mer om framöver.
Den viktigaste anledningen till att anställa en person med funktionsnedsättningar borde vara att man därigenom ökar mångfalden på arbetsplatsen. Alla på arbetsplatsen får lite vidgade vyer och större förståelse för grupper i samhället som man kanske annars inte skulle komma i kontakt med.
För väldigt många arbetsuppgifter kan tom en funktionsnedsättning vara en fördel. Personer med funktionsnedsättningar har en utmaning i livet som vi normalstörda saknar. Därmed är det mycket troligt att de är lite vassare, lite mer taggade och lite mer motiverade än vi andra. Har man lärt sig att leva med en funktionsnedsättning är det även mycket troligt att man har väl utvecklad kreativitet. Eller snarare bättre bevarat den kreativitet som vi alla har då vi är små men som tyvärr avtar med tiden. Och är det så att funktionsnedsättningen är ett hinder i utförandet av den avsedda arbetsuppgiften så finns flera olika möjligheter till bidrag för att täcka upp för det glappet.
*)Trots att Scandic Grand Central är ett helt nyöppnat hotell är så att om man måste ta hiss för att ta sig upp till konferensrummen en trappa upp så måste man släppas in via köksvägen och ta personalhissen upp. Inte ok.
