Kategori: Angeläget

Kategorier
Allmänt Angeläget Barn och unga Teknik

Mobilzombie, dagstidningszombie

Förr i tiden sa man att riktigt nära vänner och familj kunde man bara sitta tyst med utan att behöva prata. Några kanske höll på med handarbete eller läste någon bok/tidning. Nu för tiden sitter vi med våra mobiler om vi inte har något att prata om. Men ofta händer då att någon genast måste fotografera det och påpeka att alla är asociala/nördiga/internetberoende/mobilzombies osv.

En annan liknande situation som även uppstår i vår familj är då man är på resa. Familjen umgås intensivt 24/7. Men så hittar man Wifi och då vill alla koppla upp sig och kolla vad som hänt i den digitala verkligheten. Även detta brukar många påpeka som lustigt/skrämmande/konstigt/osocialt.

mobilzombies
Familjen hittar öppet Wifi under semesterresan i Albanien i juli 2015.

Hur länge kommer det att dröja innan vi inser att mobilen är en förlängning av våra sinnen? Att vi är sociala när vi tittar ner i skärmen. Ett kommunikationsredskap. Ett minneshjälpmedel. En nyhetsförmedlare. Inte något som hämmar vårt sociala beteende.

Jag gillar inte ordet mobilzombie. För det är bara ett ord som precis som förkortningen ”IRL” försöker måla ut den ofrånkomliga utvecklingen av människors kommunikationssätt som något konstigt, skadligt, otäckt, märkligt och negativt. Tror ni de ser den tekniska utvecklingen på det sättet i länder som Sydkorea, Kina, Nigeria, Egypten osv?

Och det var ju inte direkt så att folk satt och småpratade med varandra på exempelvis pendeltåget innan mobila webben slog igenom..

circa 1955: A packed carriage on a commuter train in Philadelphia. (Photo by Three Lions/Getty Images)

Kategorier
Angeläget Nätkärlek

Älska din busschaufför! – There´s nätkärlek in the air

Case 1: Säg hej!

Det kan tyckas banalt. Men brukar du säga hej till busschauffören då du kliver in i bussen? Eller visar du bara surt upp din biljett eller ignorerar denne om du skannar biljetten i en apparat? Jag läste någonstans för länge sedan en uppmaning att bemöta busschauffören med ett leende och ett hej. Jag började tänka på det och brukar försöka komma ihåg att göra det. Även när bussen är sen eller jag har sprungit som en idiot för att hinna med (paradoxalt nog är båda lika vanligt).

Senaste veckorna har detta klipp cirkulerat på Facebook och man blir glad av att se med vilken iver denna busschaufför hälsar varje passagerare välkommen ombord:

I Uppsala har vi en chaufför i samma kategori. Han heter Amos Makajula och har en bra bit över 5000 Facebookvänner. Han använder sitt inflytande till så många med att sprida glädje och kärlek även på Facebook. Uppsala Nya Tidning skrev om honom för några år sedan här.

Case 2: Borttappad Ipad återfunnen

För några veckor sedan lyckades jag med bedriften att tappa min Ipad-mini på bussen på väg till jobbet på morgonen. Jag trodde att jag hade den i väskan men den måste ha legat i mitt knä och glidit ner på golvet när jag gick av bussen. Som tur var kom jag på det snabbt. Och eftersom jag under den resan satt i ”dragspelet” på den ledade bussen tänkte jag att det nog inte är så lätt att se den på golvet då det är så mörkt just där. Jag började efterlysa bussen via UL som hänvisade mig till SL som kör busslinje 677 från Norrtälje mot Uppsala. De lovade försöka kontakta busschauffören som nu var på väg tillbaka mot Norrtälje. Redan inom en timme efter att jag tappat min Ipad fick jag veta att den var upphittad och inlämnad på bussgaraget i Norrtälje. Så jag kunde åka och hämta den kort därefter vilket jag gjorde. Behövde inte betala någon avgift (som man måste om den skulle hamnat på hittegodsavdelningen) och jag frågade vem som ska ha hittelönen men de visste hon inte som hade förvarat den åt mig. Jag åkte hem lycklig att ha fått tillbaka min Ipad men kom på att jag ju borde ha haft med mig fikabröd åtminstone. Så ett par dagar senare hade jag med mig två stora lådor med godbitar som jag lämnade till busschauffören då jag åkte hem en dag. Jag bad honom lägga det i deras fikarum i Norrtälje och hade även skrivit ett kort om varför jag ville bjuda på fika. Cheezy kan tyckas (framför allt att skriva och berätta om det). Men min poäng är att allt blir så mycket trevligare med väldigt små medel.

Jag kan tänka mig att busschaufförer inte alltid möter trevliga miner och glada tillrop. När det är vinter och bussen är försenad är det ändå busschauffören som ofta får ta skit för det. När bussbolaget inför nya hopplösa betalsystem för SMS-biljetter är det också busschauffören som får ta skiten. Anledningen till att kontanter plockats bort från många bussbolag är till en början rånrisken. Det är ju chaufförer som blivit brutalt misshandlade för sin kontantkassa på några hundralappar.

Så älska din busschaufför! Behandla honom/henne som en medmänniska. Och den gamla sanningen ”behandla andra som du vill bli bemött själv” gäller även när du kliver på bussen.

Case 3: Flashmob

När din favoritbusschaufför fyller år nästa gång kan du kanske arrangera en flashmob som den här 😉

(Spoiler alert: Det förtar lite av det fina i klippet att det på slutet visar sig vara reklam för busstrafiken. Man vill så gärna att det ska vara på riktigt men det kan ju faktiskt vara helt iscensatt.* Men jag får iaf tårar i ögonen varje gång jag ser det)

*) Uppdatering: Säkra källor från Köpenhamn intygar att Mukthar-klippet är på riktigt. Tack Anders Colding för det. 

Till slut: Tack till My Hallin vars fråga på Twitter tidigare idag blev inspirationen till detta inlägg.

Kategorier
Angeläget Blogg100 Tillgänglighet

Kampen om mänskliga rättigheter i Sverige fortsätter

I går noterade jag att många delade DHRs pressmeddelande om att Anders Borg nekat dem möte pga för mycket i kalendern. DHR ville ha ett möte med honom och Integrationsminister Erik Ullenhag för att fråga varför regeringen struntar i Riksdagens beslut från i höstas om att skyndsamt ta fram ett lagförslag som klassar otillgänglighet som diskriminering. Jag har bloggat om detta flera ggr tidigare, nu senast i slutet av november. Men jag har även skrivit ett par krönikor på Ajour.se om detta ämne som jag är mycket engagerad i.

Det är märkligt att ett parti i en fyrpartiallians kan förhala ett beslut från Riksdagen. Liten glitch i demokratin där anser jag.

Och det är så sunkigt och fegt av Anders Borg att inte ens våga möta DHRs representanter.

Men det är även väldigt coolt tilltag av de 11 funktionshinderorganisationerna som nu har en jour så de kan ta ett möte vilken sekund som helst då han får en lucka i sin kalender. 🙂

Anders Borg, argumentet om att otillgänglighet blir för dyrt att införa håller inte. Dels för att det redan bevisats att det inte ens är sant. Och dels för att frågan är för viktigt för att värderas i pengar. Tillgänglighet är en mänsklig rättighet. Och tänk om de hade börjat tveka på avskaffandet av Apartheid i Sydafrika med argumentet att det säkert blir för dyrt att införa. Sverige behöver en värdigare lagstiftning på området likt den de haft länge i USA och på senare tid även infört i Norge.

Jag är imponerad av PR-stuntet som Syndskadades RIksförbund gjort då de skickade ett brev i punktskrift till Socialdepartementet. Det var Johan Ingerö som twittrade om det tidigare idag. Det måste ha fått dem att känna sig som kvinnan i denna briljanta informationsvideo. Vore nyttigt för alla att känna på den situationen:

En tidigare kollega till mig som varit blind i stort sett hela sitt liv bekräftade för mig tidigare att det som hon blir erbjuden i videon är precis det han blivit erbjuden så många gånger i sitt drygt 40-åriga liv. Men alternativen brukar vara i omvänd ordning: Först frågar de om man inte har en vän eller släkting som kan lösa otillgänglighetsproblemet. Och sedan kan de eventuellt erbjuda en tid för ett möte.

Kategorier
Angeläget Blogg100 LinkedIn

I en klass för sig

I dag har jag hållit en lektion med en klass som var väldigt annorlunda mot för tidigare grupper jag föreläst för. Har aldrig någonsin tidigare pratat inför en grupp med sådan enorm bredd och hög nivå på utbildning och kunskapsområde. Jag föreläste på en kurs som heter ”Korta vägen” på Folkuniversitetet som riktar sig till utomnordiska invandrare som har minst tre år akademisk utbildning i sitt hemland.

Det var otroligt inspirerande att träffa dem. Så jag hoppas att det blir fler gånger.

Jag bloggade lite utförligare på salgado.se om mitt möte med denna klass idag.

Kategorier
Angeläget Blogg100

”Carpe diem” på riktigt

Tänkte tillåta mig att bli lite djupare och mer personlig än jag brukar vara på min blogg. ”Fånga dagen” på latin har blivit bland de mer irriterande och uttjatade fraserna i modern tid. Men ändå ligger det så mycket i det uttrycket.

Det är så lätt att vi fastnar och ältar det förflutna med frågor som: Varför blev det som det blev? Varför gjorde jag inte si eller så? osv. Eller så använder vi en stor del av vår tid till att oroa oss för framtiden. Grubbla och planera. Sätta upp mål och budget. Strukturera och optimera.

Men speciellt när man har barn tror jag det är viktigt att komma ihåg att livet är de där dagarna som passerar. De kommer inte tillbaka. Och det som har hänt har hänt. Och det som blir det blir. Glömmer vi bort det kanske vi plötsligt en dag tittar upp ur våra grubblerier och märker att barnen har vuxit upp och blivit stora under tiden vi varit djupt försjunkna i våra vuxengrubblerier.

Den här bilden delade min vän Jennifer på Facebook för några veckor sedan:

flödeschema över hur man ska se på problem och där allt pekar på att man inte ska oroa sig

Tycker flödesschemat är så talande för hur meningslöst det är att bekymra sig för sådant man ändå inte kan påverka. Och kan man påverka så är det bara att göra slag i saken.

Jag tror inte jag grubblar mer eller mindre än andra, vare sig på det som varit eller det som komma skall. Men jag vet vad det vill säga att ta en dag i sänder. Och jag lärde mig det den hårda vägen när det under drygt ett års tid 2004-2005 hände lite väl mycket i min familj. Båda mina föräldrar dog i cancer. Pappa i sept-04 56 år och mamma i nov-05 57 år gammal. Min bror förlorade en dotter i 37:e graviditetsveckan i feb 2005. Och vi fick en dotter som föddes i vecka 24 i augusti 2005 och var sammanlagt 100 dagar med henne på sjukhuset innan vi fick åka hem.

Den tiden och länge efter det var det verkligen så att man levde för dagen. När det var som mest kritiskt och allt handlade om liv och död så levde man timme för timme. Och även om jag inte önskar min värsta fiende att behöva uppleva en liknande period så tror jag att alla de upplevelserna har gjort att jag fortfarande har lättare att leva i nuet. Allt materiellt och vardagliga bekymmer känns väldigt små i ett sådant sammanhang.

Av allt som hände då så har det ju gått så otroligt bra för vår pyttelilla dotter som fick en så dramatiskt start i livet. Hon är nu en pigg och frisk sjuåring.

Och varje morgon när jag följer henne och storebror till skolbussen och ser dem åka i väg till skolan så går jag iväg mot min egen buss med ett stort leende på läpparna och helt varm i hjärtat.