Under middagen på SSMX hamnade jag i samma middagsbord som en jag inte pratat med så mycket tidigare annat än via kommentarstrådar och liknande. Jag visste att hon har en ganska annorlunda syn på huruvida det är bra att ha många kontakter på nätet eller inte (jämfört med mig själv).
För jag har aldrig haft en medveten strategi att ha så många Facebook/LinkedIn/Twitter-vänner som möjligt. Det finns absolut inget som helst egenvärde i det. Men samtidigt så har jag haft väldigt låg tröskel för att bli Facebookvän med folk jag träffat offline eller bra kommit i kontakt med på nätet. Samma sak när det gäller vilka jag följer tillbaka på Twitter. I stort sett räcker det att en person som börjar följa mig har en profilbild, något som verkar vara personens riktiga namn samt en bio som säger något om vem personen i fråga är. På LinkedIn får man ju inte bli vän med vem som helst utan man ska kunna ange hur vi känner varandra för att man ska kunna lägga till en person.
Jag bloggade tidigare på salgado.se om LinkedIn och om hur jag mest på skoj ville hamna över 500 kontakter på LinkedIn för att få det tjusiga ”500+” i antal kontakter. Efter att jag passerade den magiska 500-gränsen har det blivit mycket större fart på antalet förfrågningar till mig från folk som vill bli LinkedIn.
Det finns någon gammal teori om att vi som människor har en gräns på ca 150 mänskilga kontakter (kan någon bekräfta med länk?) som vi max klarar av att upprätthålla. Men jag tror att den siffran måste gälla för tiden före Internet och sociala medier. För när jag passerade 1200 personer jag följer på Twitter gjorde jag en riktig storstädning bland followers på Twitter. Men jag förmådde mig bara avfölja ett fåtal. För nästan varenda person som dök upp hade jag ju en koppling till. Det var folk jag är i dialog med då och då: Några som delar intressen med mig, andra som varit på samma konferens/event som mig osv.
Åter till middagssällskapet på SSMX. Hon argumenterade starkt för att man ska ha max 130-150 kontakter på LinkedIn och att dessa enbart ska vara sådana som ger en affärer och intäkter. Jag är starkt emot det synsättet för all form av nätverkande. För i samma ögonblick som hennes vänner upptäcker detta tror jag hon har bränt sin bekantskapskrets. Visst kan det funka under en begränsad tid i början. Men så fort taktiken genomskådas är det kört. Och då kan det nog vara så att det blir än tyngre att bygga upp en ny kontaktskara. Då jag kom hem från SSMX tänkte jag att jag ska ta ett rejält tag om just LinkedIn och rensa ut folk för det ska ju vara ett rent affärsnätverk. Men efter att ha gått igenom alla 540 kontakter var det bara ca 40 som jag kunde plocka bort för att jag inte har någon som helst yrkesmässig kontakt till dem eller kommer att ha något att göra med dem ens hypotetiskt (barndomsvänner, gamla klasskompisar och dyl som inte vågat lägga till mig på Facebook).
Men att få ner antalet till 150 vore en ren omöjlighet. Och om man ska kunna bygga upp ett renodlat nätverk som genererar affärer så bygger det ju på att alla andra i nätverket inte har samma syn på det hela. För annars spricker hela grejen. 😉
Visst är det även så att det är svårt, ja näst intill omöjligt att hänga med vad 1000-tals människor säger och framför allt upptäcka när de INTE säger något. Dvs tystnar. Ganska nyligen kom jag på att jag saknade en vän i flödet på FB och Twitter. Och när jag kollade upp så såg jag att det var något dramatiskt besked i familjen som fått honom att tystna helt och hållet. Då känner man sig ju lite dryg och så blir man lite bedrövad.
Till sist:
Jag tror inte det finns någon gräns för hur stort nätverk man ska eller bör ha. Varken online eller offline.
Jag tror vår förmåga och kapacitet att hålla kontakt med fler människor har förbättrats mha digitala verktyg och den snabbhet som finns i medierna idag.
Jag tror inte man medvetet kan bygga upp ett nätverk som ska förse en med bra saker och affärer. Tror det är en sak som måste komma av sig självt genom att man själv först varit den som delar med sig och bjussar på sig själv, sin tid och sin kunskap.
Det har ju pratats mycket om näthat den senaste tiden. Men jag lever i en stark förvissning att nätkärleken är mycket större. Så här har ni ett konkret exempel på hur kärlek på nätet kan materialiseras till något så verkligt som snigelpost. Och inte bara en gång, utan 306 vykort. Och det är ju väldigt mycket kärlek i det eftersom:
Så här gick det till:
Del 1: Gratis-gig ger 11 möten
I november 2012 så var det en vän som undrade om jag kände någon som kunde prata om Trip Advisor på ett företagsevenemang för ca 50 pers från Hotell- och konferensanläggningar. Jag satte upp frågan i en facebookgrupp där jag hade för mig att det fanns folk med anknytning till Trip Advisor. Men jag fick inget napp där och då utan blev mest dissad för att jag viftade med ett gratis-gig (på tal om näthat ;)) Däremot var det en Karoline Goldberg som skickade direktmeddelande till mig om att hon sett min fråga i gruppen. Hon hade jobbat en hel del med Trip Advisor framför allt under en period då hon jobbat med turism i Jordanien. Så hon fick uppdraget och gjorde en bejublad insats på Informus Sälj och Marknadsdag den 28 januari. Hon gjorde det gratis men har efter det bokat in 11 möten med de företag som fanns representerade bland åhörarna.
Sedan har jag fortsättningsvis haft kontakt med Karoline efter vårt möte på Informus event för det visade sig att vi ju hade flera gemensamma intressen. Bl.a. politik och opinionsbildning i sociala medier då Karoline jobbat åt Moderaternas riksdagsgrupp med Sociala medier fram till ganska nyligen.
Del 2: En tweet blir gratisbiljett
Förra fredagen snappade jag upp på Twitter att Jocke Jardenberg inte kunde åka på SSMX och han bad att folk skulle föreslå vem som skulle få vara med på hans biljett. Detta såg jag ganska sent på fredag em/kväll och knytkonferensen startade kl. 9 på lördag morgon. Eftersom jag tidigare i veckan hört från Karoline att hon hade velat gå men inte tyckte att hon hade råd just nu så föreslog jag henne. Arrangörerna och/eller Jocke tyckte det var ett bra förslag och Karoline fick biljetten. Hon blev så glad för det att hon slängde sig iväg och köpte ingredienser för att baka en tårta att ha med.
På kvällen på SSMX sökte arrangörerna Niklas och Caroline upp mig för att meddela att jag var den lyckliga vinnaren av Postifys pris av en årsförbrukning av vykort. Postify är en tjänst som gör att man kan välja bilder på sin Instagram eller Facebook som skickas som stora fina rektangulära vykort till någon som äkta hederligt vykort. En fantastiskt rolig idé som jag inte ens testat ännu. Och nu har jag alltså ett per dag att skicka för resten av året. Gissa vem som fick det första? 😉
Sammanfattningsvis: Internet är också IRL
Så detta blev en lång rad event som ledde fram till flera postiva saker på vägen. Och jag tror inte det är en slump att man genom att sprida glädje och omtanke kring sig ibland får något tillbaka också. En del kallar det den lyckliga slumpen eller tur, andra väljer att kalla det för karma eller välsignelse.
Denna serie med event blev ännu ett bevis för att det som händer på Internet är på riktigt. Postify är ett bra konkret exempel på när något på Internet blir fysisk verklighet: En facebookbild blir ett vykort i brevlådan.
Mitt bloggande i #blogg100 tog hastigt slut på grund av rejält strult med min WordPress-installation. Förra söndagen uppdaterade jag temat och lite andra små ändringar och plötsligt kunde jag inte:
1. Lägga till bilder i blogginlägg
2. Lägga in länkar i texten
3. Switcha till HTML-läge i blogginlägget (där jag hade kunnat fixa bild och länk med html-kod)
4. Ändra publiceringsdatum och status
Väldigt basala grejor alltså för bloggande. Jag försökte med allt möjligt och bad om hjälp i en Facebook-grupp för WordPressutvecklar. Nu raderade jag en hel radda med tillägg i WordPress som jag inte använder. Och något av dem måste det ha varit som ställde till det för nu fungerar allt igen som det ska.
Så efter nästan en veckas uppehåll är jag tillbaka i Blogg100. Och jag har en del blogginlägg på lut nu som inte blev skrivna trots att jag hade dem klara i huvudet. Så jag tänker hiva mig på tåget igen.
Idag skulle min pappa blivit 65. Så jag har tänkt mycket på min pappa idag. Det är snart 9 år sedan han lämnade oss och jag saknar honom fortfarande.
Och en sak som jag aldrig kommer att vänja mig bort ifrån är de där vardagliga banala telefonsamtalen då pappa bara ringde för att kolla läget. Var vi på resa någonstans eller på väg hem så var pappa den enda som alltid hörde av sig och kollade så vi kommit fram säkert. Den omsorgen och tanken saknar jag väldigt mycket.
Denna bild är tagen för ganska precis 9 år sedan och precis innan han snabbt magrade bort i den vidriga och plågsamma sjukdom (skelettcancer) som till sist kramade livet ur honom en natt i september 2004. Men det är så här jag vill minnas honom.
Så idag blir det inte mer bloggat än så här. Men jag tänkte avsluta med en tanke för dagen:
När jag var 6 tänkte jag att pappa kan allt.
När jag blev 12 tänkte jag att pappa kan nästan allt.
När jag var 16 sa jag att pappa var en idiot.
När jag blev 24 tänkte jag att pappa nog visste en del.
Nu är jag 42 och jag tänker: Önskar pappa vore här…
.
Igår var jag på knytkonferensen SSMX. Man kan säga att det är vinterversionen av den fantastiska SSWC som jag var på i höstas för tredje gången. De två tidigare SSMX, eller Vintermingel som det också kallas, har jag missat. Men denna gång blev det av. Och det är jag glad för eftersom det blev en inspirerande, lärorik och mycket trevlig dag.
Vad är en knytkonferens?
För oinvigda: Knytkonferens (även kallat okonferens) heter Unconference på engelska och det är ett format för deltagarstyrd konferens. Det är de deltagare som kommer på konferensen som bestämmer innehållet i programmet. Den ursprungliga idén kommer av det faktum att det i princip alltid på konferenser är så att den samlade kunskapen i publiken i det aktuella teman alltid överstiger föreläsarens. Och det är det man vill ta vara på i en knytkonferens. Så det är alltså deltagarna som även sätter upp programpunkterna i ett ämne man vill diskutera, inspirera andra kring eller en idé som man vill få input till. I en knytkonferens är det helt ok att lämna en session om den inte var vad man trodde att den skulle vara eller om det är någon annan pågående session man hellre vill gå till. Det kallas för ”lagen om två fötter”.
Min dag på SSMX
En del av knytkonferensens program, även kallat ”The Grid”.
Dagen började med kaffe och mingel. Väldigt trevligt att träffa gamla bekanta och även se några nya som jag inte träffat utanför Twitter/Facebook tidigare. Det tomma programmet öppnades 9.15 och fylldes på snabbt med programpunkter i form av handskrivna lappar. De förslag som kommit in på föhand och fått mest röster var uppsatta innan programmet öppnades. Jag hade planerat en diskussion om Incheckningar, sk Location based services tillsammans med en nyfunnen Twitter-vän Karin Bäcklund. Jag fick tips av Foursquare Queen Maria Hägglöf (som tillsammans med Jan Videren driver bloggen Checkain.se) att Karin är grym på området vilket stämde bra. Varken Maria eller Jan skulle vara med på SSMX så jag kontaktade Karin och vi planerade via ett delat Google Doc vad vi kunde ta upp och diskutera i vår session.
Scandic imponerar… som vanligt
Min dag började med att lyssna på alltid lika skarpa Therese Reuterswärd som berättade om en lyckad Facebook-kampanj som Scandic gjorde i slutet av 2012 (Helahelgenmys). Det var häftigt att höra hur smart och modernt en hotellkedja kan jobba med sin marknadsföring. Och vilket fantastiskt resultat det gav. Och i princip rattat av en enda person: Karin Eriksson AKA @Kometkarin (som tyvärr var sjuk i influensa och inte kunde vara med och presentera). Också imponerande att se hur transparenta Scandic kan vara. Jag fick tom sända hela sessionen live men valde själv medvetet att inte visa presentationen med alla deras grafer och siffror i bild:
Thereses egen postning om sin session igår hittar ni här.
Ingen gillar Klout men alla vill scora
Deeped höll i en mycket intressant diskussion om det omdiskuterade verktyget för att mäta folks ”influence” (påverkan/inflytande i sitt eget nätverk. Han inledde med en mycket bra överblick av vad Klout är och hur det fungerar. Sedan blev det en livligt diskussion kring hur man ska se på Klout och liknande automatverktyg för att mäta enskilda människors och företags aktivitet online. Allt direktsändes av Lukaz Lindell så ni kan se även hela den sessionen här. Och Deeped har skrivit en bra överblick/intro till sin session tidigare som du kan läsa här.
Trevlig lunchdiskussion
Även lunchen var mycket trevlig i trevligt sällskap av min kollega Peter Söderman samt Christian Dahlqvist och Stefan Waborg, ett par av de mer långväga deltagarena från västkusten. Stunderna mellan sessioner och uppehåll för fika och lunch kan bli minst lika givande som själva sessionerna eftersom diskussionen om dagens ämne pågår hela tiden. För det är ju bara übernördar och verkligen passionerat intresserade som ägnar en lördag till en sådan här knytkonferens.
Session om opinionsbildning
Hur man jobbar med opinionsbildning i sociala medier är något som intresserar mig mycket eftersom jag jobbat en del med både funktionshinderorganisationer och politiska partier och försökt hjälpa dem att orientera sig i den nya digitala spelplanen. Tyvärr kom det att handla väldigt mycket om enbart hur fackföreningar kan arbeta. Hade hoppats på lite mer diskussion kring hur intresseorganisationer och politiska organisationer kan arbeta. Och diskutera hur man på bästa sätt kan jobba med digital lobbyverksamhet.
Jag bambusade även denna session, men jag tror ni gör bättre i att kolla på Stefan Waborgs sändning istället eftersom bl.a. min rigg tippade ner ett tag och filmade rakt upp i taket 🙂
Uppdatering 25/2 2013:
Det var Anna Olsson som höll i passet om Opinioinsbildning och hon har nu sammanfattat 8 punkter från sessionen med mycket matnyttiga tips till alla som jobbar med opinionsbildning på nätet: 8 tips att gå från Gilla till Göra. Spin it!
Eget pass om Incheckningar
Jag har inte varit på någon knytkonferens utan att sätta upp minst en session själv. Brukar försöka hitta något ämne som andra kan vara intresserade av och som jag även själv får ut något av att diskutera och/eller presentera. Så denna gång blev det en öppen diskussion om huruvida Incheckningar någonsin blir mer än en nörd-grej och blir en vanlig allmän sak. Några menar att det redan är mainstream, men jag tror det är mest i Stockholm och andra större städer där var och varannan checkar in. Det är nog en perifer företeelse än och särkskilt om man tittar på en ren incheckningstjänst som exempelvis Foursquare.
Här kan ni se min sändning som jag gjorde i Salgados namn:
Och om ni vill se det hela från en annan vinkel så kan ni se Lukaz Lindells sändning av samma session här. Det var mycket trevligt att upptäcka att självaste Checkain.se skrev om vår session i ett inlägg redan igår där Jan lägger till ett mycket bra tips om hur det blivit enklare i senaste versionen av Foursquare att hitta vilka företag i närheten som har erbjudanden på Foursquare. Tack alla som kom på vår session och bidrog till att den blev intressant för oss alla som var med! Och jag citerar Karin Bäcklunds slutord: ”Nu värvar vi alla en till Foursquare-person så växer vi och blir större och så blir världen en bättre plats”
Dagens sista pass hölls av Hampus Brynolf. Hampus är vad jag kallar en Data-Ninja. Eller som min chef uttryckte det då jag för första gången träffade honom för flera år sedan (i ett kundbesök på Forum för levande historia där Hampus jobbade då): – Du det där var en kille med svart bälte i html! 😉
Hampus har svart bälte i en massa annan kodning också. Och hans digitala fotspår de senaste åren är mer awesomeness än de flesta av oss kommer att prestera under en livstid.
Han är en mästare på visualiseringar och jag älskar visualiseringar. Det kan även ha en viss påverkan i min syn på hans verk. Han har bla gjort en visualisering av svenskt Twittrande i Twittercensus. Och i dagarna presenterade han även finska Twitter. Hans presentation i går var en överblick av Norden och en teaser inför årets stora uppdatering av hur svenska Twitter utvecklas. Den 12 mars ska han släppa den och det vill jag verkligen inte missa. Lukaz Lindell bambusade Hampus presentation igår.
Och en godisbit som vi fick med oss denna gång av Hampus var en ”heatmap” där man kan markera en bit på kartan över Norden och se vart det Twittras mest. Ni hittar den här. Och så här funkar den:
1. Välj hur många tweets du vill ska beräknas. Ju större siffra desto längre tid tar det för kartbilden att skapas.
2. Flytta först fram till den del av kartan du vill kolla in (zooma med reglaget till vänster om det behövs) och klicka sedan på den lilla rutsymbolen för att välja markeringsverktyget.
3. Välj det område på kartan som du vill studera genom att markera ett område med en ruta.
4. Klicka på ”Do it” och vänta tills kartan skapats.
Avslutning
Efter det var det middag och ett kort men uppskattat gig av ståupp-komikern Behrad Rouzbeh.
Och en mycket trevlig avslutning på dagen för min del var att jag vann ett presentkort på Postify. Det är en tjänst som gör att man mycket enkelt omvandlar en bild man har lagt upp på Instagram eller Facebook och skickar den som snigelpost-vykort vart som helst i världen. Det är väldigt coolt och jag är så glad att jag fick det. Och bakgrundsstoryn till varför jag fick detta fina pris är kul och värd att berätta separat. Så det får bli en helt egen postning framöver.En domino-effekt av nätkärlek. Tack för det fina priset!
Hela dagen i övrigt är så klart mycket väldokumenterad av alla deltagare som det brukar bli när transparenta och tech-nördar samlas som har devisen att ”Sharing is caring”.
Här kan ni se min gode vän Anders samlade bilder av dagen:
På Twitter försvinner ju tweets efter någon dag. Men just nu finns ca 1500 Tweets att läsa här. (Enligt Tweetreach är det just nu prick 1500 tweets med hashtag #ssmx).
Tack alla goa vänner, trevliga nya bekantskaper, alla som delat med sig av sin kunskap, sina bilder och Bambusningar och framför allt: Tack Niklas och Caroline för ett mycket bra arrangemang med SSMX 2013.
En del av knytkonferensens program, även kallat ”The Grid”.