Jag brukar ofta säga i föreläsningar att jag inte tycker om uttrycket ”IRL”. För om man kallar den analoga fysiska verkligheten för ”In real life” så betyder det ju att man inte tycker att det som händer på nätet är på riktigt. Och det är ju på riktigt. I förrgår bloggade jag om hur vänner vi skaffar på nätet blir och är riktiga vänner. Och jag har har en föreläsning/ framtidsspaning som jag gjort i några varianter som går ut på att visa hur även vår fysiska omgivning blir allt mer ihopkopplat med Internet.
Sedan kan jag hålla med om att vi inte ger en helt rättvis bild av vårt liv och vilka vi är i bloggar och på vår Facebook-profil. Till viss del handlar det ju oftast (i större eller mindre grad) om marknadsföring av vårt personliga varumärke. Ibland helt medvetet och ibland mer subtilt och i det undermedvetna. Men vilka bilder vi delar, vilken mat vi fotograferar, vad vi skriver i vår statusrad säger hur som helst något om oss. Vi kan välja att vara personlig/opersonlig, privata, distanslösa eller ytliga osv. Alla hittar sin balans och kanske är det så att man även helst följer andra som har likvärdig balans mellan de olika delarna i hur man återger sig själv. Vi hör ju då och då att människor blir deprimerade och nertryckta av att läsa och se alla andras ”underbara liv” återges i blogga och på facebook. Men är det inte de människorna som missat hur nätet fungerar eller som har problem med dåligt självförtroende?
Många ovana är livrädda för att uttrycka sig på nätet. Jag har föreläst och hållit workshops för politiker i hur Sociala medier fungerar och hur man ska bete sig där. I princip varje gång jag gjort det är det någon som på slutet sagt att ”Men tänk om man säger något tokigt?”. Och mitt svar är att det inte är något som är nytt med Internet att man måste tänka efter innan man säger något. Kanske att det blivit aningens viktigare nu, men nytt är det inte. Det som är nytt är att det man skriver är mer beständigt än vad en groda uttalad på ett torgmöte är. Och att det sällan hjälper att radera något plumt man skrivit eller delat eftersom det snabbt kan ha kopierats och hamnat på villovägar. Det är även samma sak med sådant man kanske tänkte skriva i förtrolighet i ett mail eller direktmeddelande till en annan. För allt kan ju kopieras och spridas och göras publikt.
Eric Qualman säger i boken ”Digital leader” att man ska tänka så här innan man publicerar något på nätet: Skulle jag kunna tänka mig att ha dessa ord tryckta på en T-shirt som jag sedan går runt med i ett år. Om svaret är nej på den frågan så ska man inte skriva det.
Så jag tycker att vi fortsätter Instagramma Sushin och skippar den där sunkiga burgaren på Mc Donalds. Skriv om er underbara utflykt med barnen och strunta i att berätta om praktgrälet med frugan. Skriv något kul och sprid glädje på nätet. Men om du har problem som du verkligen behöver dryfta med en vän är det bättre att använda nätet för att få kontakt med någon som du kan få träffa mellan fyra ögon vid köksbordet eller på ett café. Och så kan du ta de sakerna där istället. För även om Internet är på riktigt så är det vissa saker och problem som är bättre att ta upp och prata om när vi träffas öga mot öga. Att fiska bekräftelse genom en självömkande statusuppdatering på Facebook kan ge en stunds lättnad men är ingen bestående lösning eller terapi.