Case 1: Säg hej!
Det kan tyckas banalt. Men brukar du säga hej till busschauffören då du kliver in i bussen? Eller visar du bara surt upp din biljett eller ignorerar denne om du skannar biljetten i en apparat? Jag läste någonstans för länge sedan en uppmaning att bemöta busschauffören med ett leende och ett hej. Jag började tänka på det och brukar försöka komma ihåg att göra det. Även när bussen är sen eller jag har sprungit som en idiot för att hinna med (paradoxalt nog är båda lika vanligt).
Senaste veckorna har detta klipp cirkulerat på Facebook och man blir glad av att se med vilken iver denna busschaufför hälsar varje passagerare välkommen ombord:
I Uppsala har vi en chaufför i samma kategori. Han heter Amos Makajula och har en bra bit över 5000 Facebookvänner. Han använder sitt inflytande till så många med att sprida glädje och kärlek även på Facebook. Uppsala Nya Tidning skrev om honom för några år sedan här.
Case 2: Borttappad Ipad återfunnen
För några veckor sedan lyckades jag med bedriften att tappa min Ipad-mini på bussen på väg till jobbet på morgonen. Jag trodde att jag hade den i väskan men den måste ha legat i mitt knä och glidit ner på golvet när jag gick av bussen. Som tur var kom jag på det snabbt. Och eftersom jag under den resan satt i ”dragspelet” på den ledade bussen tänkte jag att det nog inte är så lätt att se den på golvet då det är så mörkt just där. Jag började efterlysa bussen via UL som hänvisade mig till SL som kör busslinje 677 från Norrtälje mot Uppsala. De lovade försöka kontakta busschauffören som nu var på väg tillbaka mot Norrtälje. Redan inom en timme efter att jag tappat min Ipad fick jag veta att den var upphittad och inlämnad på bussgaraget i Norrtälje. Så jag kunde åka och hämta den kort därefter vilket jag gjorde. Behövde inte betala någon avgift (som man måste om den skulle hamnat på hittegodsavdelningen) och jag frågade vem som ska ha hittelönen men de visste hon inte som hade förvarat den åt mig. Jag åkte hem lycklig att ha fått tillbaka min Ipad men kom på att jag ju borde ha haft med mig fikabröd åtminstone. Så ett par dagar senare hade jag med mig två stora lådor med godbitar som jag lämnade till busschauffören då jag åkte hem en dag. Jag bad honom lägga det i deras fikarum i Norrtälje och hade även skrivit ett kort om varför jag ville bjuda på fika. Cheezy kan tyckas (framför allt att skriva och berätta om det). Men min poäng är att allt blir så mycket trevligare med väldigt små medel.
Jag kan tänka mig att busschaufförer inte alltid möter trevliga miner och glada tillrop. När det är vinter och bussen är försenad är det ändå busschauffören som ofta får ta skit för det. När bussbolaget inför nya hopplösa betalsystem för SMS-biljetter är det också busschauffören som får ta skiten. Anledningen till att kontanter plockats bort från många bussbolag är till en början rånrisken. Det är ju chaufförer som blivit brutalt misshandlade för sin kontantkassa på några hundralappar.
Så älska din busschaufför! Behandla honom/henne som en medmänniska. Och den gamla sanningen ”behandla andra som du vill bli bemött själv” gäller även när du kliver på bussen.
Case 3: Flashmob
När din favoritbusschaufför fyller år nästa gång kan du kanske arrangera en flashmob som den här 😉
(Spoiler alert: Det förtar lite av det fina i klippet att det på slutet visar sig vara reklam för busstrafiken. Man vill så gärna att det ska vara på riktigt men det kan ju faktiskt vara helt iscensatt.* Men jag får iaf tårar i ögonen varje gång jag ser det)
*) Uppdatering: Säkra källor från Köpenhamn intygar att Mukthar-klippet är på riktigt. Tack Anders Colding för det.
Till slut: Tack till My Hallin vars fråga på Twitter tidigare idag blev inspirationen till detta inlägg.