I kväll pratade jag Sociala medier för en grupp kommunpolitiker i direktdemokratiprojektet Knivsta.nu. De hade önskan om att jag skulle Bambusa dragningen och det var också min plan. Men jag kom in i föreläsningslokalen först 15 min innan jag skulle prata så jag hann inte provköra Bambusningen så jag såg att all teknik funkade. Det var alldeles nog att hinna få bild på projektorn och Internetuppkoppling att funka på den kvarten. Så sändningen gick ut utan ljud och några försökte hojta via Twitter och även SMS att det inte fanns ljud på sändningen men jag uppfattade inte det förrän hela timmen var över. 🙁
Hade gärna fått sändningen att funka denna gång då jag visste om minst ett par som skulle kolla på det, om inte i direktsändning, så i efterhand.
Det vore najs om jag alltid hade kunnat ha en assistent när jag föreläser och ska få en massa teknik att funka samt fånga upp det som sägs och frågas via nätet då jag Bambusar. Men nu var det ingen som hade koll på det. Allra minst jag.
Så än en gång visade det sig att man inte kan lita på tekniken. Och det ska man inte göra heller. För teknik ska bara funka och finnas där utan att man märker den. Teknik ska man inte ägna en massa tid åt. Särskilt inte när man har en publik framför sig som man ska prata inför. Då är de första prio och ska ha din totala uppmärksamhet.
För hur många föreläsningar har man inte varit på där teknikstrul förstört hela grejen? Och ju mer teknik man blandar in desto mer saker är det ju som kan strula. Det är ju budskapet som borde vara det viktiga och centrala.
Så när jag föreläser och pratar så brukar jag alltid ha en plan B om något strular. Jag brukar även ha en plan C, D, E osv. Och Prezi, projektor, Internet, Bambuser, mikrofoner och högtalare i all ära. Men den sista utvägen är att jag mentalt är förberedd på att stå med en ficklampa och titta på mina små noteringar på en papperslapp.
För publiken kan alltid köpa att teknik strular. Men du som talar ska leverera. För det är därför du är där.