Jag har precis läst klart Jonas Söderströms bok ”Jävla Skitsystem!”. Det är verkligen en läsvärd bok (trots den fula titeln) som är full av tänkvärda klokheter kring användbarhet och framför allt hur dålig användbarhet är dålig arbetsmiljö. Inledningsvis radas det upp ett flertal skrämmande och sanna berättelser om hur dåligt utformade och fungerande tekniska system fått drastiska följder för hela verksamheter och orsakat direkt fysisk ohälsa.
Jonas förklarar grundligt hur mekanismerna fungerar som leder fram till att det gång på gång levereras tekniska system som är helt obegripliga och oanvändbara. Och där de som skall använda systemen ofta får skulden för allt gnissel och trassel.
Den omänskliga faktorn
Ganska tidigt i boken så kommer jag att tänka på Fredrik Lindströms lysande sommarprat från 2008. Han pratade om ”den omänskliga faktorn”. Jag upptäckte till min glädje att den fortfarande finns att lyssna på och ladda ner som mp3 här. Fredrik Lindströms samtal med SJs bokningstjänst är obetalbara. Både som briljant komik och som tydliga exempel på hur vi måste bete oss som maskiner för att maskiner skall förstå oss. Istället för att maskinerna och systemen skall förstå och fungera så de passar oss.
The curse of Knowledge
Ett intressant avsnitt i boken handlade om ”förkunskapens förbannelse”. Som i så många situationer är det lätt att bli hemmablind och tappa förståelsen för hur helt nyinvigda kan bemästra något man själv arbetat med och utformat som programmerare och projektledare i månader. Elisabeth Newton är en psykolog som gjorde ett experiment som visade fenomenet tydligt. Hon delade in en grupp i hälften ”knackare” och hälften ”lyssnare”. Knackarna skulle knacka välkända melodier och lyssnarna skulle säga vilka melodier de knackade fram. Lyssnarna gissade rätt på 2% av melodierna medan Knackarna trodde att lyssnarna skulle känna igen 50%.
För vem skapas systemen?
En annan parallell jag gör medan jag läser är den snart 10 år gamla boken av Lars Karlander ”Därför blir IT-projekt så dyra eller Dödssyndernas paradis”. Boken är nog tyvärr aktuell fortfarande men verkar vara svår att få tag på. Den handlar om mekanismerna bakom offentliga IT-projekt där budgeten sprängs flera gånger om. Och gång på gång. För i många fall lyser det igenom att stora systemimplementeringar inte alls görs för att de anställda skall få en effektivare och enklare arbetsdag. Utan system kommer till av anledningar som t.ex:
- Att det är tekniskt möjligt
- Att ledningen skall ha bättre koll på medarbetarna (övervakning och kontroll)
- Att förhindra att en avancerad och ytterst osannolik utopi skall kunna inträffa. Mer om det senare.
Könsmakt. Även här. Tyvärr.
Jonas kan också på ett övertygande sätt visa på hur det tyvärr även inom detta område finns en tydlig könsmaktsfråga. Om man tittar på införandet av många stora tekniska system så är det ofta män som utvecklat tekniken på beställning av män men som i huvudsak skall hanteras av kvinnor (journalhanteringssystem, löneadministrationssystem, kassasystem osv). Och de är också dessa (ofta kvinnor) som ska hantera systemet som också är närmast de som i slutändan drabbas av de dåliga systemen: Patienterna, löntagarna, kunderna osv. Och gissa vilka som får ta skiten då? När det dessutom ofta är de som ska hantera systemen och deras ”dator-omognad” mm som får skulden får alla problem så börjar man förstå varför det är så mycket större andel kvinnor som upplever stress över teknik än vad det är män. I en undersökning som gjordes 2007 var det 6 av 10 tillfrågade kvinnor som sa sig vara arga, stressade och frustrerade av IT-problem på jobbet medan den motsvarande siffran var 1 av 4 bland de tillfrågade männen. Och det finns inget belägg för att kvinnor generellt skulle ha svårare att ta till sig teknik än män. Problemet är väl snarare att tekniken till stor majoritet är utvecklad av män.
Fotnoter
Jag har lagt in en massa post-it-lappar i boken medan jag läst vid sånt som jag tyckte var extra intressant och värt att notera. Så för min egen del och för de som är intresserade så räknar jag här upp vad jag markerade och varför:
- sid 77-78. Vikten av bra behörighetssystem så att alla bara har tillgång till det de får och ska hantera
- sid 86-87. Elisabeth Newtons knacktest som jag berättade om ovan
- sid 108. Om hur stress på kort tid blivit det största hälsobekymret i arbetsmiljösammanhang men att folk har svårt att sätta fingret på vad som gör dem stressade
- sid 109. Om hur man i arbetsmiljöforskningen tittar på och räknar upp fysiska problem i detalj (problem med handled, problem med fingrar) medan psykiska problem är hopklumpade till en enda kategori: ”oro, ångest, depression eller andra nervösa besvär”. Svårt att tänka sig det omvända: Psykiska och stressrelaterade besvär i detalj och fysiska besvär i en enda kategori: ”stelhet, värk, smärta eller andra kroppsliga besvär”
- sid 111 Om skillnaden mellan män och kvinnor som jag också nämnt ovan
- sid 124-125. Om hur de drabbade av dåliga system inte så gärna klagar. De vet att användarna oftast får skulden och vet samtidigt att de som klassas som otekniska troligen får gå först när man kan börja skära ner på personalen som ett resultat av den planerade effektiviseringen som införandet av det omöjliga tekniska systemet ska ge.
- sid 134. Boken ”Plundering the public sector” av David Craig och Richard Brooks omnämns. Måste kolla upp och kanske köpa. Borde finnas paraleller med Lars Karlanders bok som jag nämnde ovan.
- sid 151. Om hur införandet av system måste få ta tid. Och om att de som utvecklar system borde tvingas prya i den verksamhet där systemet skall användas. Inte bara en gång. Utan återkommande under hela systemets livslängd.
- sid 153. Att man borde kräva utbildning och inte köpa argument som ”det är så intiutivt att utbildning inte behövs”.
- sid 159. ”Vi fixar det i nästa version”. Vi har hört det många gånger. Men det är mycket troligt att behoven, verksamheten, omständigheterna hinner förändras så mycket så att det inför nästa versionär klar så har behoven ändrats och helt andra problem behöver åtgärdas….nu. Och då säger kanske leverantören att….”Vi fixar det i nästa version” 😉 osv osv
- sid 167. Jonas efterlyser att system borde spjälkas upp i mindre standariserade delar istället för att byggas som mastodont-lösningar. Jag tänker web services, öppna API:er, open source, OOP och modultänk.
- sid 169. Om hur man ofta vill genomföra stora organisationsförändringar samtidigt som införandet av nya stora tekniska system. Vilket sällan är en bra kombo. Men som kan gå att genomföra om man undivker mastodont-lösningen och istället har delat upp systemet i mindre bitar som kan införas bit för bit.
- sid 177. Ett episkt citat: ”Framtiden kan skapas på två sätt. Antingen formas den åt oss medan vi ägnar oss åt annat. Eller försöker vi själva ställa oss frågan: är det så här vi vill ha det?”
- sid 180-182. Checklista för nya system. En obligatorisk läsning för alla som sysslar med inköp och offentlig upphandling (som beställare).
Tack Jonas Söderström för mycket intressant läsning! Jag ska försöka läsa om den vid tillfälle så man minns så mycket som möjligt av det du skriver.
På torsdag har jag bjudit in Jonas till SiteVisions eftermiddags-event för att prata kring boken. Det ska bli mycket intressant att höra honom. Och i onsdags käkade vi lunch ihop som en avstämning inför eventet på torsdag. Då glömde jag att be om en dedikation i boken, som jag hade planerat. Ska försöka komma ihåg att fråga om det på torsdag. För jag är en sucker på författar-dedikationer i böcker 😉
En sista slutsats efter att ha läst boken är att många av våra rikspolitiker borde läsa den. Om jag skulle få välja någon som borde få boken och i princip tvingas läsa den (med läxförhör efteråt) så är det den nye IT-ministern Anna-Karin Hatt.
När jag låtit boken gå runt på kontoret bland intresserade ska jag läsa den en gång till för att minnas så mycket som möjligt av det som står där.