På pendeln på väg in mot Stockholm C för att delta i den femtionde Torsdagsaktionen. Jag är något försenad pga snöoväder, eller snarare 30 km/h-inga-vinterdäck-ännu-åkarna i biltrafiken så då kan jag passa på att skriva lite om denna viktiga fråga.
Maria Johansson förbundsordförande i DHR startade upp denna aktion som nu pågått i ett år och som innebär att en skara stått utanför Rosenbad varje torsdags morgon då alla statsråden samlas för möte på Regeringskansliet. Under året har fler förbund anslutit så nu är det totalt 12 funktionshinderorganisationer som stöder Torsdagsaktionen. Jag har varit med där vid två tillfällen tidigare. Och varje torsdags morgon delas det ut lappar till ministrarna som talar om hur många dagar det gått sedan utredningen ”Bortom fagert tal” blev klar och som kom fram till att det nu behövs en lagändring som klassar otillgänglighet som diskriminering.
Det som har hänt sedan dess är sedan att en Riksdagsmajoritet i juni röstade för ett betänkande från arbetsmarknadsutskottet om att klassa bristande tillgänglighet som diskriminering. I yttrandet stod att ”regeringen bör vidta åtgärder för att bristande tillgänglighet omfattas av svensk diskrimineringslagstiftning och skyndsamt återkommer till riksdagen med ett lagförslag. Men det var oppositionen som röstade igenom detta så regeringen är väl så där lagom intresserade att skynda med den saken.
Vi som stått utanför Rosenbad och hört vad några av ministrarna säger vet att det finns representanter hos ett par av partierna som skulle vilja genomföra den lagändringen men det är min bestämda uppfattning att Reinfeldt/Borg håller i denna fråga. Motargumentet är pengafrågan och att en sådan lagändring skulle bli för dyr att genomföra. Det är enligt mig bara en dålig ursäkt att inte prioritera detta. En utredning har visat att man tom skulle kunna tjäna på lagändringen på sikt. I Norge har man för en tid sedan genomfört samma lagändring och det är inga skyhöga kostnader för anpassning av offentliga byggnader och lokaler som uppstod över en natt. Det viktiga är att vi får stopp på fortsatta utbyggnaden av otillgängliga lokaler, byggnader. Men även tillgänglighet till offentlig information borde innefattas av en sådan lagändring.
Argumenteringen att lagändringen skulle bli för dyr tycker jag är lika tunn som Sverigedemokraternas argumentering att flykting- och integrationspolitiken är för dyr. Visst kostar det pengar att ta hit människor i nöd. Men med lite sunt förnuft och lite mer långsiktig ekonomisk beräkning än veckor och månader så vet vi att samhället i stort tjänar på invandringen. (bra argumentering i den frågan har regeringen själva lagt upp här)
Och att prata om pengar och kostnader är enligt mig att börja i helt fel ände. Otillgänglighet är en fråga om mänskliga rättigheter. Tänk om Sydafrikas regering hade argumenterat att det blir för dyrt att avskaffa Apartheid då det genomfördes?
Så jag håller med DHR som har devisen att de är ”för ett samhälle utan rörelsehinder och skulle även vilja bredda det till att vi borde jobba för att få bort alla funktionshinder som finns i samhället. För byggnader, gator och torg, information och webbplatser samt teknik kan ha funktionshinder. Människor har funktionsnedsättningar.