På DN.se kan man idag läsa om Patric Melin som går back på att jobba. Han måste betala för färdtjänsten till och från sin dagliga verksamhet och därmed äts den lilla "uppmuntringspeng" han får från kommunen för att jobba på dagarna upp av kostnaden för resorna. Problemet i detta fall är primärt att Stockholms stad inte kan se till att arbetsresorna inte kostar något då folk i Patrics situation väljer att jobba istället för att gå hemma och dra. I Uppsala ordnar kommunen visserligen jobbresorna i egen regi men även här är ersättningsnivåerna (och ett viktigt incitament) så låga att hela dagens lön äts upp om man väljer att äta lunch på restaurang.
Många som har daglig verksamhet enligt LSS utför mycket viktiga uppgifter och har en meningsfull sysselsättning. Därigenom får de då sin motivation att åka i väg varje dag istället för att vara hemma. Huvudinkomsten för de här människorna är ändå sjukpensionen de får pga av sina olika funktionshinder. Men finns ett par "Moment 22" som arrangörer av Daglig verksamhet har att brottas med:
– Det skall vara meningsfull sysselsättning men det får inte konkurrera med lokala företag.
– Det skall vara motiverande att åka till jobbet men verksamheten får inte kosta för mycket.
Vad jag hoppas att vi skall få se mer av i framtiden är satsningar som t.ex. LeftIsRight . Det är ett företag som enbart anställer personer med Aspergers syndrom som konsulter och åtar sig konsultjobb som lämpar sig särskilt bra för dessa personer att utföra (analys, korrektur, översättning, konvertering etc). Konsulterna får en marknadsmässig lön och kan jobba på en arbetsplats som passar de särskilda behov dessa personer har. Det är bra när vettiga verksamheter skapas för människor med olika funktionsnedsättningar. Det är ännu bättre när en verksamhet kan byggas upp där människor med funktionshinder kan ha nytta av sitt funktionshinder.